Men tänk va fett det skulle va...

Jag måste bara skriva av mig lite dagdrömmande av för mig helt ny art. Och skriva av sig vid behov var väll tanken med den här bloggen så:

Tänk vad förunderligt oförutsägbart både livet och ens egen förmåga är egentligen...

Lite frustration blir till ilska och så tar man tag i första bästa projekt och laddar ur sin energi och vips så har man ändrat livsstil.

Men man kan inte rusa fram med knutna nävar och skrika ut sitt raseri hur länge som hälst, även om man gör det i total ensamhet och ingen hör. Nej, tillslut är energin låg och en simpel förkylning sätter krokben för en. Men det var kanske lika bra det. Nu har jag fått två orfivilliga vilodagar, men det blir väll en vilovecka av det hela till slut. Känns mkt konstigt att sitta hemma efter att ha tränat så gott som varje dag, ibladn två pass om dagen, de senaste tre månaderna... Men så kan man ju inte hålla på.

Jag har dock insett att där jag trodde det fans en fysisk gräns finns det ingen. T.ex. så kan jag springa hur långt som hälst... eller tja, väldigt mkt längre än jag trodde att jag någonsin skulle kunna springa. Och inte ont någonstans! Bara en växande lust att springa vidare, längre, accelerera!

Med lite smartare, försiktigare träning och regelbunden vila så kanske En Svensk Klassiker inte är ett helt omöjligt mål till näste år. Redan nu i år så är både Vansbrosimningen och Lidingöloppen sannslöst lockande... Jag simmar redan sträckan 3km 3ggr i veckan, så själva distansen känns nästan löjligt lätt. I fredags simmade jag 6km. Jag är dock väl medveten om att det tar tid att vänja sig vid simning i strömmt, öppet, kallt vatten... och jag har inte råd att prioritera inköpet av en våtdräckt nu heller. Så det får väll va till nästa år. Dessutom jobbar jag den dagen... i Dalarna. Men lidingöloppet... det är inte förren den 27:e september...

De två vore inte omöjliga i år. Om jag inte jobbar då. Om jag har råd. Om jag inte blir sjuk mer... För många om. Dessutom får jag inte tappa fokus nu: jobb, körkort, mattekurs och förberedelser till psykologprogrammet. Och det kanske får räcka för i år...

Fortfarande sanslöst lockande... men det är bara stress och rastlöshet för att jag sitter här och inte får träna nu. Nu ska jag släppa stressen, slappan av och vila bort den här förkylningen som jag säkert förtjänat.

Parentes: Efter sommarens jobb kommer jag har råd med en vättig cykel och ett par rullskidor kanske...

Vad ska jag egentligen tycka om denna nya lust jag fått att hämningslöst urladda fysisk energi? Denna lust att vansinnigt rusa ut över ett öppet fällt och formligen explodera in i en evighet som slutar med ett leende fyllt av lycka och lugn.

Jag tänker vidare: Det finns mer där inne, i andra vrår, i andra riktningar, andra potensial. När jag låter det fysiska landa och prioriteras ner till hösten så ska jag utforska dem, de skatter som jag vet finns innom mig. Till hösten ska bl.a. dansen prioriteras. Drömmar blir så sakteliga verklighet här. Det är DET jag pysslar med! Förändring, utvecklig, vidgade vyer, nya gräpp, nya smaker, utmaningar, ett ohämat verkligen levande, medvetet, närvarande liv!

...fan va rastlös jag är idag...

Bruce Frantzis

Alla som inte bryr sig om qigong , sluta läsa nu.


Om jag ska sammanfatta vad jag tyckte om Bruce, så är han en mycket bra lärare, som är väldigt konkret. Han sprider en bra stämmning. Jag har aldrig stött på någon som har så mycket information om något! Han skulle kunna prata en hel dag om pekfingret.
De enda nackdelarna är att han är något...burdus i sitt språk, det andra är att han nog inte har någon aning om hur det är att vara "nybörjare". Den mängden information som han trycker på en och de avancerade övningarna som han visade är jag inte redo för på många många år!

Han visar alltid på sig själv vad han menar. Något unikt som lärare sällan brukar göra.
Att höra "sträck ut er handledsvrist genom att öka (vätske) flödet" är väldigt abstrkt och i mitt tycke omöjligt att göra. Men han visade , och jag trodde inte mina ögon när hans hanled flyttade sig flera centimeter utan att han använde några muskler!
(Han kunde göra samma sak med armbågsleden, anklarna och ännuvärre; plattorna i huvudet!)

tyvärr vågade jag inte fråga honom om att visa någut ur kampkost. Han har tränat för i stortsätt alla stora mästare som finns.

Jag hoppas jag får tillfälle att träna för honom igen, även om jag vet att det kommer dröja många år.

Jag är tacksam att han kom till sverige och jag är tacksam att Daniel tog sig besväret att annordna allt.

Dagens dubbelnegering:
Opolitsik inkorrekt