Aldra först hittar jag ett dokument på datorn, som lustigt nog ligger i en map som heter skola.
Det lustiga är egentligen bara att det är första gången på den här terminen som jag öppnar den mappen.
Det är alltid ett himmla tjat om att städa. Hur skulle de vara om man helt enkelt höll en monolog om städning och få tjatet överstökat en gång för alla? Om jag fick hålla talet så skulle det se ut så här.
[Harklar sig och tittar ut mot publiken]
Vissa människor är så där jobbigt renliga av sig. Alla har minst en sådan vän. Ni vet, när man går in i deras rum så är det så renligt att det första man frågar är var man får stå så att det fortfarande ser symetriskt ut.
[Paus, hästliknande blick]
Än värre är det när man ska gå på toaletten och den är så skinande ren att man blir bländad. Man känner sig som en satanist som vanhelgar ett barndop när man bajsar. Som final torkar man sig i röven med rosa toalettpapper med hjärtan på.
[Paus, stoppar händerna i fickorna]
På tal om toaletter, vad är det för onda människor som inte sätter upp en varningskyllt om att det är stopp i toaletten?
Har man en gång råkat ut för en sådan fälla så spolar man alltid innan man startar tryckeriet.
Ni kan testa er dejt, om hon spolar först, så vet du att ni har ett intrerssant samtalsämne för resten av kvällen.
Det är klart, det blir ju en väldigt kort kväll.
Pryda tjejer pratar inte bajs förän på tredje dejten.
[Slår ut armarna i luften]
Själv hyrde jag ett rum av ett nygift par i Tokyo en gång. Det fanns bara en toalettså den fick vi dela. En dag när jag kände att en sushi buffe var påväg att simma ut igen, så gick jag inte ont anande till toaletten. Där blev jag en stolt fader till trillingar. Friska och stora.
När jag spolade såg jag till min fasa att vattennivån närmade sig kanten, och krokodilerna var på väg att rymma ut ur toaletten.
[Panik slagen blick och armar rör sig som om de försöker hålla tillbaka vattnet]
Panik som jag fick hämtade jag en plastpåse, som inte var större än att den knappt kunde rymma ett par matpinnar. Jag la min förstfödde i påsen och lät de andra två simma vidare så länge. Jag tog den lilla plastpåsen och gick ut mitt i Tokyo. Var slänger man en Bajskorv i Tokyo, det finns ju inga papperskorgar! [Upprörd röst, paus]
Det eda som finns är små återvinningsstationer vid varje snabbköp, men jag ville ogärna lämna in påsen och fråga om det räknas som brännbart eller kompost.
I varjefall tog jag på mig solglasögon och hängde platspåsen runt handleden och försökte se så normal ut som jag bara kunde.
[Paus]
I själva verket såg jag ut som Paris Hilton som precis varit och handlat och hängt sin lilla handväska med sin äckliga hund i runt handleden. [Gör en imitation av någon väldigt femenin men stel person som går runt]
När jag gått ett tag, tappade jag diskret påsen vid vägkanten och lovade gud att jag skulle bli djupt troende om han inte lät någon snäll japan plocka upp påsen och räcka tillbaka den till mig.
[paus]
Eller värre , ta och sälja den till en sexshop. Man vet aldrig med japanare.
[paus]
Varje gång jag råkar ut för något jobbigt lovar jag att jag ska bli djupt religös. Jag är faktist medlem i 5 sekter.
[paus]
var var jag. Ja just det. När jag dumpat liket kände jag mig lättad och åkte till mitt deltids jobb.
Jag glömde naturligtvis mina 2 andra söner. När jag kom hem hörde jag hur mannen bråkade med sin fru.
Jag tror de skiljde sig några dagar senare. Det var kanske inte så lätt att se hur en nygifta fru ändrar på sina vanor, innan ens smekmånaden är slut.
[paus]
Jo just det, vi pratade om städning.
Själv är jag, om ni inte listat ut det, den stökiga typen.
Vad man än tror om stökiga typer så har vi ett visst system i vår stökighet.
Det finns nämligen två väldigt vanliga strategier. Den första kallas högsystemet.
[paus]
Den upptäcktes av indierna för länge sedan.
Den går ut på att man förösker ha det rent i större delen av lägenheten genom att placera allt skräp i små högar. Man placerar sina tidningar, räkningar och tomburkar på matbordet.
När man sedan ska äta flyttar man vidare högen till fotöljen. När man sedan ska sitta ner och läsa hamnar högen på sängen. När man sen ska sova så hamnar högen på golvet.
Cyklen börjar om. [rullande gest med armarna]
Det andra systemet, som oftast tillämpas av personer utan flickvän, eller så bjuder de inte hem sina flickvänner, kallas skyffelsystemet. Man gör helt enkelt vägar mellan de viktiagaste punkterna i rummet, där det är relativt rent. Mellan toaletten till sängen, mellan sängen och skrivbordet osv. Filosofin lyder "Kan du gå till toaletten om natten utan att behöva vara ninja så är det rent nog" [Gör imitation av någon som stiger över högar på golvet]
Man kan, sticka ner en sticka i smutstvätt lagret och mäta av hur längesedan man staädade sist!
"Japp, 30 cm, ca 2 månader sedan" [paus]
I mitt egent rum blir det alltid kaos. Jag vet inte vad jag gör för fel. Det ser ut som om det pågår ett inbördeskrig mellan petflaskor och smutskläder. ;am kan nästan höra historieberättaren "Året var 2007, Petflaskorna höll på att vinna kriget efter den lyckade tvättmasakern. Men smutstvätten fick ständiga förstärkningar" [härmar historieberättare]
Mitt kök ser ut som om mitt favoritmatlagnings redskap var en avsågad hagelbössa!
Jag vet inte vad jag gör för fel, jag äter bara mackor och ändå kan jag inte se min diskho!
[paus]
Jag brukar be mina kompisar att inte stiga in i lägenheten , för de kan bli smutsiga om skorna.
Det var allt som smuts, tack så mycket
onsdag 19 december 2007
Idag tog min tenta veckaslut. All tentaångest har äntligen försvunnit och ersatts med julångest.
Jag har inte skrivit på ett tag, men jag ska göra en årlig genomgång av vad som finns i min papperskorg om ideer som jag inte publicerat, för att de var för dåliga eller för att jag inte haft motivation. Jag hittar snabbt tre skrifter.
Uppladdning pågår...
Jag har inte skrivit på ett tag, men jag ska göra en årlig genomgång av vad som finns i min papperskorg om ideer som jag inte publicerat, för att de var för dåliga eller för att jag inte haft motivation. Jag hittar snabbt tre skrifter.
Uppladdning pågår...
tisdag 27 november 2007
Fjärilsflykt, saknad lek och konsten att landa
I en glänta i stora skogen levde det ett större gäng fjärilar. Och just dessa fjärilar var särdeles usla på att flyga. Ständigt störtade dom, krockade i luften eller misslyckades redan vid starten, men oftast misslyckades som vid landningen. Var man en sådan fjäril så ville man helst inte landa alls om man väl kommit upp i luften. Fast å andra sidan så ökade risken för olyka desto längre man befann sig i luften. Statistiken var glasklar.
Det fans dock de, får jag säga förståndiga, fjärilar som valt ett liv med fötterna på jorden. De hade aldrig flugit och tänkte aldrig göra det. Eller så hade de flugit, falit hårt och tänkte nu aldrig göra om denna dumhet. Dessa fick dock ständigt höra av de få lyckliga som flugit och fortfarande var mer eller mindre välbehållna att de missat poängen med att vara fjäril, missat hela poängen med att finnas till, med livet! Det var solklart tyckte alla de som flugit och fortsatt med det, även de som fallit och var ganska trasiga och tarvliga, men ändå fortsatte försöka. Just dom utgjorde faktiskt en majoritet blad fjärilaran i gläntan - det trasiga, dumdristiga men lyckliga.
Det fanns bland våra vänner i gläntan en speciell fjärilspojke, ja egentligen var han kanske inte så speciell, vilken denna berättelse ska ägnas så. Denne fjärilspojke hade aldrig flugit. Länge kunde man väll skylla på att han var ung, men det höll inte längre, och dessutom flög de flästa som mäst när de var unga (så länge vingarna var hela...) så vid hans ålder utan flygturer i bagaget väntade mest troligt en framtid på marken. Men pojken tänkte mkt på att flyga, drömde ibland om att flyga, funderade en del på om han skulle flyga och hade väll kanske gjort en och annan ansats. Ja, själv tyckte han gränsen mellan hopp, glidflygning och flygning var rätt vag faktiskt. Lite hade han väll flygit så där en två tre ggr kanske. Många kalade honom fegis andra kallade honom konstig men de fans också de, hans vänner, som oftast bara sa att "de e lungt, man flyger när det känns rätt, en dag är det dax för dig med ska du se!". Ja, han hade faktiskt många fina och omtänksamma vänner trotts att han inte var ute och flög som dom gjorde för jämnan. Men han hade som sagt tänkt och det var nått som inte stämde tyckte han med det här usla flygandet...
...dock kom han aldrig på nått vättigt egentligen så jag tänker inte slösa berättelsen på att prata om hans funderingar och tvivel. Nej, istället ska jag berätta om en gång då han verkligen flög. Jag tror han gjorde det i alla fall, fast ingen såg det. När han berättade det för sina vänner sa det att det var solklart en flygtur om än inte helt lyckad. Flyga ensam är helt bortkastat också. Glömde jag säga det innen? Jo, så är det i alla fall med de här fjärilarna. Kanske mest bara för att de endast har en vinge var. Och flyga går bra mycket bättre med två vingar, om än koordingationen är ett bekymmer när man ska sammarbeta två och två. Framför allt är det förabaskat svårt att hitta någon flygsugen med samma vingstorlek...
Den dagen han flög var en sensommardag, fast än höstvindaran redan börjat piska gräsen i gläntan. Vad han inte viste då var att han inte skulle komma att landa förrn till vintern. Till att börja med viste han inte att han flög, eller svävade, förren ett bra tag senare. Det var molnigt, allt var grått och det var lite svårt att se konturerna på allt, speciellt marken som var svår att skilja från molnen som gled fram lågt över marken den dagen. Tjocka moln så man nästan kunde gå på dem.
Men nu började jag i fel ända. Först ska jag berätta om en av fjärilpojkens många fina vänner. Det var en fjärilsflicka som han inte träffade så ofta egentlgien, men när de sågs så brukade de leka en lek tillsammans. De höll varandra i händerna och skuttade runt och flaxade, retades, som om det skulle flyga, men mest så var det bara en skojjig dans, som båda gillade. Då och då förde den tankarna till flygning. I allafall fjärilpojkens tankar. Och inte kunde han veta vad hans vän tänkte på då de mest bara skrattade och sjöng små löjliga sånger ihop, och hade för skoj för att få tid till att prata om trista tankar. Pojken var full av tankar, och han tyckte det var skönt att inte tänka på dom iblan, bara dansa runt och tramsa. Dessutom sågs de ju så sällan och det var aldrig tal om annat än att leka leken när de sågs, så det behövdes inget prat, bara sång och skratt och dans och små sköna skutt som förde dom nästan svävande över ängen. De var trotts allt lyckliga då, tänkte fjärilspojken. Kanske hade alla dom andra som flög fel, kanske behövde man inte flyga. Dessutom var ju gränsen vag, tänkte han. Sen tänkte han att han inte skulle tänka mer på det nu när hon var här, och han log, slöt ögonen och tog ett fastare grepp om hennes händer varpå han tog några extra långa kliv och ett par höga skutt och... sen var det slut för den gången, fjärilsflickan skulle hem till sitt eller nått och pojken ryktes ur sitt rus, öppnade ögonen och...
Tja, det tog ett tag som sagt, men det är inte mkt att tala om, inte mkt hände egentligen, mest förvirring och panikartat flaxande. Han viste inte om han föll, flög eller bara hade snubblat. Tappat balansen hade han, det stod klart. Det var så molnigt den dagen och där yrade han, ensam i det grå. Ingen vacker syn, kanske tur att han var ensam. Å andra sidan, om det varit två kanske flygturen blivit en annan. Om det nu alls var en flygtur, ty det blev aldrig riktigt klart det heller och med det i eftertanke kanske den här historien är rätt meningslös... hm. Jaja, har jag sagt A, och det har jag ett par ggr nu, så får jag väll berätta om B också...
För att göra en lång och händelselös historia kort så kan man slutligen förtälja att oavsett hur långt ovan marken vår vän än må ha vistats i den grå dimman så var han till slut på väg ner, det kunnde han till slut fastställa med säkerhet. Han kände hur han föll. Förs hisnade han naturligt vis men innan han hann tänka "hur ska det nu gå?!" så kände han hur skönt det var att falla. Samtidigt insåg han att det var skönt för att han var på väg dit han hörde hemma - på marken.
Och så landade han. Mjukt och behagligt. Men det var fortfarande disigt och grått och allt var otydligt. Och han var ensam. Men det var mjukt och skönt i alla fall. Han pustade ut och tänkte: "Det gick ju bra, men jag ska inte göra om det igen! Så där ska det ju inte gå till, det är ju helt klart. En solig dag i gott sälkap kanske men inte så där ensam bland molnen." Men just som han tänkt tanken klart så löstes marken under honnom upp och han föll rätt igenom det mjuka han landat i, vilket visat sig vara endast ett förädiskt moln. Presis i nästa millisecund, med händerna fortfarande famlane i molnrestera, tänkte han ett antal tankar samtidigt:
"Jag kan inte ha långt kvar till marken, det kommer gå bra. Man kommer ju ingenvart med en vinge. Väl på marken blir allt som vanligt igen. Kanske kan jag flyga en annan dag. Jag ska föreslå en flygtur nästa gång. Bara jag kommer på ett bra sett utan att förstöra leken. Eller ska jag bara rycka med henne. Nej, hade det funkat så hade det funkat den här gågen. Kanske ska jag bara låta det vara som det är. Kanske ska jag se vad som händer bara. Sånt borde ju hända av sig självt. Nu är det ju dax för nått bra. Lite dans och sång vore fint det med bara. Brukar funka bra ju, speciellt med henne. Om vi bara kunde leka oftare. Fast då kanske vi tröttnat. Kanske pratat. Kanske flugit ändå. Kanske bara dansat bort från gläntan ett tag. Eller kanske bara tröttnat och slutat leka för gott. Kanske är hennes vinge för stor, min är så liten, tror jag, kan ju inte se den, men det känn så, så dålig på att flyga som jag tydligen är. Hennes verkade okej, det lilla jag sett. Fast vad vet jag om flygning. Vill jag ens flyga? Vår lek var ju okej kom som den var ju. Men..."
Ja, han tänka en hel del på en millisecund, sån var han vår vän, en tänkare, en svamlare, en drömmare, en fegis kanske. Men kanske var han bara en ovanligt förståndig fjärlispojke. Eller kanske var han mer eller mindre som alla andra, en ganska fantastisk fjäril och en potensiellt briljant flygarhälft, men kanske hade helt enkelt inte hans tid kommit än. Kanske tänkte han bara lite för mkt och svamlade för mkt och flaxade lite för mkt i onödan. Leka och dansa kunde han på många vis, varöfr inte fortsätta med det bara?
Hur som helst så bestämde han sig, vår vän, i samma millisecund som ovanstående tankeradanga for genom det lilla fjärilshuvuder, att han skulle sluta tänka så förbaskat mkt och koncentrera sig på att landa nu istället och även i fortsättningen fösöka tänka mindre, prata minre, svamla mindre och leka mer med fjärlisflickan istället, ta vara på tiden helt enkelt. Det hade ju funkat så bra hittils och han kom på att han saknade leken så mkt mer än han längtade efter att flyga. Han ville bara leka tillsammans med henne igen. Bara han kunde landa nån gång. Men det skulle han nu, marken var nära, det viste han på nått sätt, dimman började klarna men skymde än...
Vad som hände i nästa secund får ni reda på en annan gång ty det vet jag ännu inte. Dessutom tvivlar jag på om jag ska fortsätta berätta den här typen av sagor, ty jag är nog en rätt usel sagoberättare och där till vet jag föga om fjärilla, speciellt de envingade.
Men känner ni för att fylla i så är det väll fritt fram antar jag. Jag kan säga som så, att han var i vilket fall lyklig i alla sina dagar vår fjärlilspojke, ty så slutar alla sagor även dom om fjärilar i gläntan i stora skogen. Dessutom var han en lycklig prick, och hur skulle det se ut om han ej lekte och dansade med fjärilsflickan igen. Nej, var sak har sin plats och allt har sin gång och allt vi behöver göra är fånga dagen om och om igen och kanske natten därtill sen...
Det fans dock de, får jag säga förståndiga, fjärilar som valt ett liv med fötterna på jorden. De hade aldrig flugit och tänkte aldrig göra det. Eller så hade de flugit, falit hårt och tänkte nu aldrig göra om denna dumhet. Dessa fick dock ständigt höra av de få lyckliga som flugit och fortfarande var mer eller mindre välbehållna att de missat poängen med att vara fjäril, missat hela poängen med att finnas till, med livet! Det var solklart tyckte alla de som flugit och fortsatt med det, även de som fallit och var ganska trasiga och tarvliga, men ändå fortsatte försöka. Just dom utgjorde faktiskt en majoritet blad fjärilaran i gläntan - det trasiga, dumdristiga men lyckliga.
Det fanns bland våra vänner i gläntan en speciell fjärilspojke, ja egentligen var han kanske inte så speciell, vilken denna berättelse ska ägnas så. Denne fjärilspojke hade aldrig flugit. Länge kunde man väll skylla på att han var ung, men det höll inte längre, och dessutom flög de flästa som mäst när de var unga (så länge vingarna var hela...) så vid hans ålder utan flygturer i bagaget väntade mest troligt en framtid på marken. Men pojken tänkte mkt på att flyga, drömde ibland om att flyga, funderade en del på om han skulle flyga och hade väll kanske gjort en och annan ansats. Ja, själv tyckte han gränsen mellan hopp, glidflygning och flygning var rätt vag faktiskt. Lite hade han väll flygit så där en två tre ggr kanske. Många kalade honom fegis andra kallade honom konstig men de fans också de, hans vänner, som oftast bara sa att "de e lungt, man flyger när det känns rätt, en dag är det dax för dig med ska du se!". Ja, han hade faktiskt många fina och omtänksamma vänner trotts att han inte var ute och flög som dom gjorde för jämnan. Men han hade som sagt tänkt och det var nått som inte stämde tyckte han med det här usla flygandet...
...dock kom han aldrig på nått vättigt egentligen så jag tänker inte slösa berättelsen på att prata om hans funderingar och tvivel. Nej, istället ska jag berätta om en gång då han verkligen flög. Jag tror han gjorde det i alla fall, fast ingen såg det. När han berättade det för sina vänner sa det att det var solklart en flygtur om än inte helt lyckad. Flyga ensam är helt bortkastat också. Glömde jag säga det innen? Jo, så är det i alla fall med de här fjärilarna. Kanske mest bara för att de endast har en vinge var. Och flyga går bra mycket bättre med två vingar, om än koordingationen är ett bekymmer när man ska sammarbeta två och två. Framför allt är det förabaskat svårt att hitta någon flygsugen med samma vingstorlek...
Den dagen han flög var en sensommardag, fast än höstvindaran redan börjat piska gräsen i gläntan. Vad han inte viste då var att han inte skulle komma att landa förrn till vintern. Till att börja med viste han inte att han flög, eller svävade, förren ett bra tag senare. Det var molnigt, allt var grått och det var lite svårt att se konturerna på allt, speciellt marken som var svår att skilja från molnen som gled fram lågt över marken den dagen. Tjocka moln så man nästan kunde gå på dem.
Men nu började jag i fel ända. Först ska jag berätta om en av fjärilpojkens många fina vänner. Det var en fjärilsflicka som han inte träffade så ofta egentlgien, men när de sågs så brukade de leka en lek tillsammans. De höll varandra i händerna och skuttade runt och flaxade, retades, som om det skulle flyga, men mest så var det bara en skojjig dans, som båda gillade. Då och då förde den tankarna till flygning. I allafall fjärilpojkens tankar. Och inte kunde han veta vad hans vän tänkte på då de mest bara skrattade och sjöng små löjliga sånger ihop, och hade för skoj för att få tid till att prata om trista tankar. Pojken var full av tankar, och han tyckte det var skönt att inte tänka på dom iblan, bara dansa runt och tramsa. Dessutom sågs de ju så sällan och det var aldrig tal om annat än att leka leken när de sågs, så det behövdes inget prat, bara sång och skratt och dans och små sköna skutt som förde dom nästan svävande över ängen. De var trotts allt lyckliga då, tänkte fjärilspojken. Kanske hade alla dom andra som flög fel, kanske behövde man inte flyga. Dessutom var ju gränsen vag, tänkte han. Sen tänkte han att han inte skulle tänka mer på det nu när hon var här, och han log, slöt ögonen och tog ett fastare grepp om hennes händer varpå han tog några extra långa kliv och ett par höga skutt och... sen var det slut för den gången, fjärilsflickan skulle hem till sitt eller nått och pojken ryktes ur sitt rus, öppnade ögonen och...
Tja, det tog ett tag som sagt, men det är inte mkt att tala om, inte mkt hände egentligen, mest förvirring och panikartat flaxande. Han viste inte om han föll, flög eller bara hade snubblat. Tappat balansen hade han, det stod klart. Det var så molnigt den dagen och där yrade han, ensam i det grå. Ingen vacker syn, kanske tur att han var ensam. Å andra sidan, om det varit två kanske flygturen blivit en annan. Om det nu alls var en flygtur, ty det blev aldrig riktigt klart det heller och med det i eftertanke kanske den här historien är rätt meningslös... hm. Jaja, har jag sagt A, och det har jag ett par ggr nu, så får jag väll berätta om B också...
För att göra en lång och händelselös historia kort så kan man slutligen förtälja att oavsett hur långt ovan marken vår vän än må ha vistats i den grå dimman så var han till slut på väg ner, det kunnde han till slut fastställa med säkerhet. Han kände hur han föll. Förs hisnade han naturligt vis men innan han hann tänka "hur ska det nu gå?!" så kände han hur skönt det var att falla. Samtidigt insåg han att det var skönt för att han var på väg dit han hörde hemma - på marken.
Och så landade han. Mjukt och behagligt. Men det var fortfarande disigt och grått och allt var otydligt. Och han var ensam. Men det var mjukt och skönt i alla fall. Han pustade ut och tänkte: "Det gick ju bra, men jag ska inte göra om det igen! Så där ska det ju inte gå till, det är ju helt klart. En solig dag i gott sälkap kanske men inte så där ensam bland molnen." Men just som han tänkt tanken klart så löstes marken under honnom upp och han föll rätt igenom det mjuka han landat i, vilket visat sig vara endast ett förädiskt moln. Presis i nästa millisecund, med händerna fortfarande famlane i molnrestera, tänkte han ett antal tankar samtidigt:
"Jag kan inte ha långt kvar till marken, det kommer gå bra. Man kommer ju ingenvart med en vinge. Väl på marken blir allt som vanligt igen. Kanske kan jag flyga en annan dag. Jag ska föreslå en flygtur nästa gång. Bara jag kommer på ett bra sett utan att förstöra leken. Eller ska jag bara rycka med henne. Nej, hade det funkat så hade det funkat den här gågen. Kanske ska jag bara låta det vara som det är. Kanske ska jag se vad som händer bara. Sånt borde ju hända av sig självt. Nu är det ju dax för nått bra. Lite dans och sång vore fint det med bara. Brukar funka bra ju, speciellt med henne. Om vi bara kunde leka oftare. Fast då kanske vi tröttnat. Kanske pratat. Kanske flugit ändå. Kanske bara dansat bort från gläntan ett tag. Eller kanske bara tröttnat och slutat leka för gott. Kanske är hennes vinge för stor, min är så liten, tror jag, kan ju inte se den, men det känn så, så dålig på att flyga som jag tydligen är. Hennes verkade okej, det lilla jag sett. Fast vad vet jag om flygning. Vill jag ens flyga? Vår lek var ju okej kom som den var ju. Men..."
Ja, han tänka en hel del på en millisecund, sån var han vår vän, en tänkare, en svamlare, en drömmare, en fegis kanske. Men kanske var han bara en ovanligt förståndig fjärlispojke. Eller kanske var han mer eller mindre som alla andra, en ganska fantastisk fjäril och en potensiellt briljant flygarhälft, men kanske hade helt enkelt inte hans tid kommit än. Kanske tänkte han bara lite för mkt och svamlade för mkt och flaxade lite för mkt i onödan. Leka och dansa kunde han på många vis, varöfr inte fortsätta med det bara?
Hur som helst så bestämde han sig, vår vän, i samma millisecund som ovanstående tankeradanga for genom det lilla fjärilshuvuder, att han skulle sluta tänka så förbaskat mkt och koncentrera sig på att landa nu istället och även i fortsättningen fösöka tänka mindre, prata minre, svamla mindre och leka mer med fjärlisflickan istället, ta vara på tiden helt enkelt. Det hade ju funkat så bra hittils och han kom på att han saknade leken så mkt mer än han längtade efter att flyga. Han ville bara leka tillsammans med henne igen. Bara han kunde landa nån gång. Men det skulle han nu, marken var nära, det viste han på nått sätt, dimman började klarna men skymde än...
Vad som hände i nästa secund får ni reda på en annan gång ty det vet jag ännu inte. Dessutom tvivlar jag på om jag ska fortsätta berätta den här typen av sagor, ty jag är nog en rätt usel sagoberättare och där till vet jag föga om fjärilla, speciellt de envingade.
Men känner ni för att fylla i så är det väll fritt fram antar jag. Jag kan säga som så, att han var i vilket fall lyklig i alla sina dagar vår fjärlilspojke, ty så slutar alla sagor även dom om fjärilar i gläntan i stora skogen. Dessutom var han en lycklig prick, och hur skulle det se ut om han ej lekte och dansade med fjärilsflickan igen. Nej, var sak har sin plats och allt har sin gång och allt vi behöver göra är fånga dagen om och om igen och kanske natten därtill sen...
tisdag 20 november 2007
Astrid Lindgren guldkapsäck beskattades.
Astrid skrev i sagans form hur hon själv och andra egenföretagare tvingades betala 102 procent i skatt.Samma dag skulle finansministern Gunnar Sträng försvara sin socialdemokratiska regerings ekonomiska politik i en debatt i riksdagen.
Den myndige Sträng satt i kammaren i väntan på sin tur och läste under tiden sagan om Pomperipossa i Expressen.
Sedan Sträng hade läst gick han upp i talarstolen och sa myndigt:– Berätta sagor kan fru Lindgren, men räkna kan hon inte.
Astrid Lindgren stal hans replik:– Att berätta sagor har Sträng alltid varit duktig på, men räkna har han inte lärt sig, det vore bättre om vi bytte jobb.
Jag visste inte att Lindgren hade gjort något samhällskritiskt, men jag måste säga att det var krut i hennes replik.
Sagan som hon skrev är väl ganska medelmåttig, men det finns ändå en slags kraft när det är någon ikon som Lindgren som skriver.
sagan finns här:
http://www.expressen.se/noje/bocker/1.924415/pomperipossa-i-monismanien
Den myndige Sträng satt i kammaren i väntan på sin tur och läste under tiden sagan om Pomperipossa i Expressen.
Sedan Sträng hade läst gick han upp i talarstolen och sa myndigt:– Berätta sagor kan fru Lindgren, men räkna kan hon inte.
Astrid Lindgren stal hans replik:– Att berätta sagor har Sträng alltid varit duktig på, men räkna har han inte lärt sig, det vore bättre om vi bytte jobb.
Jag visste inte att Lindgren hade gjort något samhällskritiskt, men jag måste säga att det var krut i hennes replik.
Sagan som hon skrev är väl ganska medelmåttig, men det finns ändå en slags kraft när det är någon ikon som Lindgren som skriver.
sagan finns här:
http://www.expressen.se/noje/bocker/1.924415/pomperipossa-i-monismanien
tisdag 6 november 2007
LeSep tittade upp ur sina papper. Han kunde inte låta bli att vara nyfiken på vad som skulle hända när timmvisaren nådde XXV.
"Det är säkert bara nonsens" sade han tyst för sig själv.
Han tittade på klockan som hängde på kontoret. Den visade på 00.59. Han tittade på uret som han lät vila lätt i sin vänstra hand. Med ett litet tick slog timvsaren över och pekade exakt på XXV.
Inget hände. vilket antiklimax tänkte LeSep.
Men hans ögon kändes ovanligt tunga. Han lutade sig tillbaka i sin stol.
"Om jag bara skulle ta och vila ögonen lite" tänkte han och blundade. Långsamt kände han hur armstöden började slingra sig runt honom och hur han sögs upp utav ryggstödet. Han borde drabbas av panik tänkte han, men han förmådde sig inte att öppna ögonen.
LeSep somnade, för första gången på länge.
Uret tickade i hans hand. Han var planeten Mars. Framför honom satt planeten Uranus och solen och läste dagens tidning.
"Hur ser dagens horoskop ut?" frågade Solen Uranus.
Uranus bläddrade snabbt i tidining tills han hittade horoskopspalten. Han skummade snabbt igenom sidan.
"Om du är en Sol: ca 359 000 människa ska födas i dag, vilket innebär att du antagligen kommer att utföra en mindre resa i skorpionens tecken" läste Uranus högt.
"Usch" suckade Solen, "låter precis som igår".
"Vad säger den om dig?" frågade Solen Uranus.
"Nu ska vi se, 'Om du är en Uranus: ungefär 500 miljoner människor som är i vågens tecken kommer att stöta på en mystisk lång främling, vilket innbär att du kommer att göra en konjuktion med merkurius i nionde huset".
"Nionde huset, vad spännande!" sade Solen glatt.
"Äh, jag tror inte på horoskop, de skriver alltid bara snälla saker som man vill höra" suckade Uranus tillbaka.
"Vill du inte till nionde huset?"
"Klart jag vill, men jag tror inte att människors position på mitt horoskop kan inverka på mitt omlopp"
"Vad tror du Mars" sade Solen och vände sig till LeSep.
LeSep visste inte vad han skulle säga, han tyckte situationen var för bizzar.
"Hallå, Mars, sitt inte och dröm dig bort till andra galaxer nu, vakna"
"VAKNA" skrek de båda planeterna tillslut i kör.
LeSep satte sig spikrakt upp i sin kontorstol. Han hade somnat, fast drömmen kändes så verklig.
Han tittade på kontorsklockan, den sade 01.00, det hade alltså inte ens gått en minut.
Han tog upp sitt ur och kollade på den, men timvisaren stod inte på XXV utan på I, enligt den hade det gått en hel timme.
LeSep beslöt sig för att gå hem för första gånen på länge. Han hade ändå inte koncentrationen för att fortsätta arbeta.
"Det är säkert bara nonsens" sade han tyst för sig själv.
Han tittade på klockan som hängde på kontoret. Den visade på 00.59. Han tittade på uret som han lät vila lätt i sin vänstra hand. Med ett litet tick slog timvsaren över och pekade exakt på XXV.
Inget hände. vilket antiklimax tänkte LeSep.
Men hans ögon kändes ovanligt tunga. Han lutade sig tillbaka i sin stol.
"Om jag bara skulle ta och vila ögonen lite" tänkte han och blundade. Långsamt kände han hur armstöden började slingra sig runt honom och hur han sögs upp utav ryggstödet. Han borde drabbas av panik tänkte han, men han förmådde sig inte att öppna ögonen.
LeSep somnade, för första gången på länge.
Uret tickade i hans hand. Han var planeten Mars. Framför honom satt planeten Uranus och solen och läste dagens tidning.
"Hur ser dagens horoskop ut?" frågade Solen Uranus.
Uranus bläddrade snabbt i tidining tills han hittade horoskopspalten. Han skummade snabbt igenom sidan.
"Om du är en Sol: ca 359 000 människa ska födas i dag, vilket innebär att du antagligen kommer att utföra en mindre resa i skorpionens tecken" läste Uranus högt.
"Usch" suckade Solen, "låter precis som igår".
"Vad säger den om dig?" frågade Solen Uranus.
"Nu ska vi se, 'Om du är en Uranus: ungefär 500 miljoner människor som är i vågens tecken kommer att stöta på en mystisk lång främling, vilket innbär att du kommer att göra en konjuktion med merkurius i nionde huset".
"Nionde huset, vad spännande!" sade Solen glatt.
"Äh, jag tror inte på horoskop, de skriver alltid bara snälla saker som man vill höra" suckade Uranus tillbaka.
"Vill du inte till nionde huset?"
"Klart jag vill, men jag tror inte att människors position på mitt horoskop kan inverka på mitt omlopp"
"Vad tror du Mars" sade Solen och vände sig till LeSep.
LeSep visste inte vad han skulle säga, han tyckte situationen var för bizzar.
"Hallå, Mars, sitt inte och dröm dig bort till andra galaxer nu, vakna"
"VAKNA" skrek de båda planeterna tillslut i kör.
LeSep satte sig spikrakt upp i sin kontorstol. Han hade somnat, fast drömmen kändes så verklig.
Han tittade på kontorsklockan, den sade 01.00, det hade alltså inte ens gått en minut.
Han tog upp sitt ur och kollade på den, men timvisaren stod inte på XXV utan på I, enligt den hade det gått en hel timme.
LeSep beslöt sig för att gå hem för första gånen på länge. Han hade ändå inte koncentrationen för att fortsätta arbeta.
Den 25:e timmen
Följande historia är en sann berättelse baserad på en fiktiv händelse.
LeSep bestämde sig en dag för att sluta sova.
"Sova kan man göra, när man är död" sade han.
Varje stund arbetade han istället på ett kontor.
"Ett dygn har bara 24 timmar, det finns ingen tid för vila" sade han.
En dag, då han inte hade sovit på två år fick han besök.
När han satt ensam på kontoret en natt kom drömkungen.
Tyst som ett spöke, svävandes om en nattfjäril.
Drömkungen böjde på huvudet och hälsade på LeSep.
"Du har inte besökt mitt rike på två år" sade Drömkungen.
"Jag har inte tid, ett dygn har bara 24 timmar" svarade LeSep
"Sova bör man, annars dör man. Sova gör man, ändå dör man" nynnade drömkungen.
"Sova kan man göra när man är död" sade LeSep tillbaka.
"Jag en gåva som kan lösa ditt problem" Sade drömkungen.
Ut ur sin fick tog han ett gyllende ur och gav till Lesep.
LeSep såg att uret hade en extra timme "XXV".
"Du är välkommen tillbaka till mitt rike den 25:e timmen."
Efter dessa ord försvann drömkungen och LeSep återgick till arbetet.
Uret lade han i sin bröstficka.
Sekundvisaren tickade tyst.
Varje sekund förde dock visarna närmre den 25:e timmen.
LeSep bestämde sig en dag för att sluta sova.
"Sova kan man göra, när man är död" sade han.
Varje stund arbetade han istället på ett kontor.
"Ett dygn har bara 24 timmar, det finns ingen tid för vila" sade han.
En dag, då han inte hade sovit på två år fick han besök.
När han satt ensam på kontoret en natt kom drömkungen.
Tyst som ett spöke, svävandes om en nattfjäril.
Drömkungen böjde på huvudet och hälsade på LeSep.
"Du har inte besökt mitt rike på två år" sade Drömkungen.
"Jag har inte tid, ett dygn har bara 24 timmar" svarade LeSep
"Sova bör man, annars dör man. Sova gör man, ändå dör man" nynnade drömkungen.
"Sova kan man göra när man är död" sade LeSep tillbaka.
"Jag en gåva som kan lösa ditt problem" Sade drömkungen.
Ut ur sin fick tog han ett gyllende ur och gav till Lesep.
LeSep såg att uret hade en extra timme "XXV".
"Du är välkommen tillbaka till mitt rike den 25:e timmen."
Efter dessa ord försvann drömkungen och LeSep återgick till arbetet.
Uret lade han i sin bröstficka.
Sekundvisaren tickade tyst.
Varje sekund förde dock visarna närmre den 25:e timmen.
fredag 26 oktober 2007
nonsens
"jag har en dold talang som ingen här kan se, nu ska jag visa den för nån på tv tre/.../ Vad var det nu vi sa, vi skulle ändra allt. hur var det nu det var. när blev allt varmt så kallt/.../ jag vill veta varför storstadskvinnor faller ner och dör, är det nåt dom inte får/.../ jag vill veta varför pappan i familjen alltid kör är det nåt bara han förstår/.../ jag vill veta hur dom mår"
-Raymond och Maria
OBS jag reserverar mig för felcitat!
-Raymond och Maria
OBS jag reserverar mig för felcitat!
Ingen bryr sig om dig. Det vet du va? Du kommer att gå igenom hela livet ensam. Så är det. Men det är faktiskt ok, tänk på det en stund. Titta dig omkring, där på torget går alla människorna ensamma bredvid varandra. Så kommer det alltid att vara. Det går inte att ordna på något annat sätt.
tisdag 23 oktober 2007
inget särskilt
Blod och en skråma, vad är det
Betyder det något
Verkligen
Jag menar det, vad är det
Är det smärta
Verkligen
Det tror jag inte på, inte längre
Lämna mig ifred
lördag 6 oktober 2007
Världen visar ingen tolerans mot bakfulla människor
Höstsolens ljumna strålar sken in genom fönstret och gav ett gyllende sken inne i rummet. Utanför visade naturen upp ett magnifikt konstverk utav röda och gula löv som dansade sin sista dans i vinden, innan vinterns kalla täcke skulle komma. Peters gensvar vart: "Helvetes jävla sol, det sticker i mina ögon"
Peter hade precis vaknat och var alldelses ljuvligt bakfull. Dagen hade vairt bra ända fram till den tidpunkten då han vaknade. Det kändes som om huvudet var fyllt av sand och att hela världen gjorde sitt bästa för att påpeka att han hade huvudverk. Precis idag, lät kylskåpets brummande extra högt, och var gång Peter svor åt kylskåpet att vara tystare, svarade den med ett skadeglatt brumande. Täcket skulle trasla in sig alldeles extra i fötterna, och fåglarna utanför sjöng en sonat om oroliga magar. Peter satte sig upp i sängen och öppnade ögonen. Peter satt still och var inte alls yr i huvudet. Problemet var att hela världen tycktes finna nöje i att spinna runt. Peter hade under sitt liv namnsatt olika baksmällor. Det fanns vinbaksmälla, ölbaksmälla, surmagebaksmälla, ny baksmälla som är mycket sämmre än gammla goda baksmällor och åh-nej-dansade-jag-sådär-baksmälla. Idag var det en blandning av världen är elak baksmälla och ond cirkel baksmälla. Ond cirkel baksmälla är en speciell typ, som innebär att man vaknar hungrig och matt och utan någon frukost tillgänglig. Man är matt för att man är hungrig och förtrött för att handla. Det hela leder till att man inte gör något alls och blir hungrigare och har allt mindre kraft att masa sig ut och köpa något att äta. Tillslut nåde krisen sin top och Peter valde att äta ett paket okokta nudlar.
"..och sedan måste vi avgöra om vi ska skriva det här mailet till alla i projektet eller inte" sa Peters klasskamrat entusiastiskt. Peter hade ägnat hele sin koncentrationsförmåga åt att titta rakt på honom, så han hade bara hört de sista orden.
"mmm" svarade Peter när han förstod att det var en fråga.
'mmm' är ett sådant där universalord som man kan säga närsomhelts när man inte hört vad andra sagt.
Bakfylla och långa möten om projekt är en dålig kombination. Peter hade själv ägnat större delen av mötet med att låtsas vara en säck med hö. Hösäckar behöver inte ta beslut. Hösäckar behöver bara sitta lugnt och stilla och säcka sig. I Peters fall var han dock en bakfull säck med hö. Det är inget ovanligt med att folk på möten låtsas vara en säck med hö, rent statistiskt är var 3:e person på möten en säck, en av sakerna som gör möten så underbart givande på en lördags eftermiddag.
Peter hade precis vaknat och var alldelses ljuvligt bakfull. Dagen hade vairt bra ända fram till den tidpunkten då han vaknade. Det kändes som om huvudet var fyllt av sand och att hela världen gjorde sitt bästa för att påpeka att han hade huvudverk. Precis idag, lät kylskåpets brummande extra högt, och var gång Peter svor åt kylskåpet att vara tystare, svarade den med ett skadeglatt brumande. Täcket skulle trasla in sig alldeles extra i fötterna, och fåglarna utanför sjöng en sonat om oroliga magar. Peter satte sig upp i sängen och öppnade ögonen. Peter satt still och var inte alls yr i huvudet. Problemet var att hela världen tycktes finna nöje i att spinna runt. Peter hade under sitt liv namnsatt olika baksmällor. Det fanns vinbaksmälla, ölbaksmälla, surmagebaksmälla, ny baksmälla som är mycket sämmre än gammla goda baksmällor och åh-nej-dansade-jag-sådär-baksmälla. Idag var det en blandning av världen är elak baksmälla och ond cirkel baksmälla. Ond cirkel baksmälla är en speciell typ, som innebär att man vaknar hungrig och matt och utan någon frukost tillgänglig. Man är matt för att man är hungrig och förtrött för att handla. Det hela leder till att man inte gör något alls och blir hungrigare och har allt mindre kraft att masa sig ut och köpa något att äta. Tillslut nåde krisen sin top och Peter valde att äta ett paket okokta nudlar.
"..och sedan måste vi avgöra om vi ska skriva det här mailet till alla i projektet eller inte" sa Peters klasskamrat entusiastiskt. Peter hade ägnat hele sin koncentrationsförmåga åt att titta rakt på honom, så han hade bara hört de sista orden.
"mmm" svarade Peter när han förstod att det var en fråga.
'mmm' är ett sådant där universalord som man kan säga närsomhelts när man inte hört vad andra sagt.
Bakfylla och långa möten om projekt är en dålig kombination. Peter hade själv ägnat större delen av mötet med att låtsas vara en säck med hö. Hösäckar behöver inte ta beslut. Hösäckar behöver bara sitta lugnt och stilla och säcka sig. I Peters fall var han dock en bakfull säck med hö. Det är inget ovanligt med att folk på möten låtsas vara en säck med hö, rent statistiskt är var 3:e person på möten en säck, en av sakerna som gör möten så underbart givande på en lördags eftermiddag.
söndag 30 september 2007
Det var bättre på farfars farfars farfars tid
Jag såg precis sagan om konungens återkomst.
Det slog mig att hela härskarringen triologin har en sådan dära "det var bättre förr" attitud.
"Örnar och elefanter var större för. Alvsmide som man gjorde förlängesedan är mycket bättre än sådant där modernt krafs som de har nu. Gondor människor var bättre förr, när de inte bara satt o rullade tummarna. Nazgûl var bättre för, när de som var odödliga faktist inte kunde dö" osv.
Det slog mig att hela härskarringen triologin har en sådan dära "det var bättre förr" attitud.
"Örnar och elefanter var större för. Alvsmide som man gjorde förlängesedan är mycket bättre än sådant där modernt krafs som de har nu. Gondor människor var bättre förr, när de inte bara satt o rullade tummarna. Nazgûl var bättre för, när de som var odödliga faktist inte kunde dö" osv.
fredag 28 september 2007
onsdag 26 september 2007
Galen värld
Nu har det bevisats, igen. Jag ska INTE läsa nyheter. Jag har under loppet av cirka 70 min (det borde tagit 20 men mitt internet här på andra sidan.. ja ni förstår) gråtit, bitit hål på läppen, slagit min madrass (som faktiskt är hård), skakat av ilska, känt ångesten komma krypande och sitter nu på min hårda madrass med en klump i magen och ett bedrövat sinne.
Hur kan vi hålla på såhär, vi, världen, samhället. Jag skulle vilja referera till en rad krönikörer, nyhetsinslag, politiska fångar, självbiografier mm mm men jag antar att ingen kommer att bry sig om att läsa dem ändå så jag låter bli. Jag vill inte låta som en bitter människohatare för det är jag inte. Någonstans där i botten av all vår egoism och självcentrering tror jag, nej jag vet, att det finns hopp.
Tänkte ge lite exempel...
*Munkarna i Burma, som offrar sina liv för ett folk. De blir misshandlade, skjutna, tillfångatagna, ivägforslade.. och de fortsätter. Något så vackert och så hemskt borde få mer uppmärksamhet än EN stackars liten blond flicka som ingen kan hitta.. eller?
De tågar nu (i skrivandets stund) mot Aung San Suu Kyis villa (vinnare av nobells fredspris, som hon inte får hämta) där hon sitter i husarrest. De förföljs av en kolonn av militärer och uppmanar folket att hålla sig därifrån, eftersom risk för våld föreligger. Jag är enig med teorierna om att allt vi gör bottnas i ett behov av att tillfredsställa oss själva, men använd inte det som argument för att inte göra en handling som gynnar någon annan än dig själv.
*En minister i vår kära regering har lagt ett förslag på privatisering av våra fängelser... är det jag som är galen eller låter inte detta vääldigt... ska vi säga udda?!
*Läste en notis om en känd författare som skulle intervjuas. Intervjun handlade om frihetskämpande kvinnor såväl inom demokratin som jämställdheten. De befinner sig ett rum med tortyrredskap, på väggen hänger en bild av en kvinna uppspänd i stol med hårda nitar i sitsen, man kan se hur hon skriker av smärta, eller desperation, fyra män lutar sig över henne. Det är dags för fotografering. Författaren står lutad över just ovan nämnda stol varpå fotografen säger "kan du inte luta dig lite bakåt, lägga huvudet på sne och le" författaren går därifrån.
Måste innan jag slutar bara tillägga att nu är det inte lilla Madeleine (som det säkert är väldigt synd om, vill inte förringa hennes lidande) som är huvudnyheten på expressen.se, nej nu är det Antes snopp. Blixten slog ner i den.
Jag håller på att brinna upp. Måste gå och sätta på ac:n!
Hur kan vi hålla på såhär, vi, världen, samhället. Jag skulle vilja referera till en rad krönikörer, nyhetsinslag, politiska fångar, självbiografier mm mm men jag antar att ingen kommer att bry sig om att läsa dem ändå så jag låter bli. Jag vill inte låta som en bitter människohatare för det är jag inte. Någonstans där i botten av all vår egoism och självcentrering tror jag, nej jag vet, att det finns hopp.
Tänkte ge lite exempel...
*Munkarna i Burma, som offrar sina liv för ett folk. De blir misshandlade, skjutna, tillfångatagna, ivägforslade.. och de fortsätter. Något så vackert och så hemskt borde få mer uppmärksamhet än EN stackars liten blond flicka som ingen kan hitta.. eller?
De tågar nu (i skrivandets stund) mot Aung San Suu Kyis villa (vinnare av nobells fredspris, som hon inte får hämta) där hon sitter i husarrest. De förföljs av en kolonn av militärer och uppmanar folket att hålla sig därifrån, eftersom risk för våld föreligger. Jag är enig med teorierna om att allt vi gör bottnas i ett behov av att tillfredsställa oss själva, men använd inte det som argument för att inte göra en handling som gynnar någon annan än dig själv.
*En minister i vår kära regering har lagt ett förslag på privatisering av våra fängelser... är det jag som är galen eller låter inte detta vääldigt... ska vi säga udda?!
*Läste en notis om en känd författare som skulle intervjuas. Intervjun handlade om frihetskämpande kvinnor såväl inom demokratin som jämställdheten. De befinner sig ett rum med tortyrredskap, på väggen hänger en bild av en kvinna uppspänd i stol med hårda nitar i sitsen, man kan se hur hon skriker av smärta, eller desperation, fyra män lutar sig över henne. Det är dags för fotografering. Författaren står lutad över just ovan nämnda stol varpå fotografen säger "kan du inte luta dig lite bakåt, lägga huvudet på sne och le" författaren går därifrån.
Måste innan jag slutar bara tillägga att nu är det inte lilla Madeleine (som det säkert är väldigt synd om, vill inte förringa hennes lidande) som är huvudnyheten på expressen.se, nej nu är det Antes snopp. Blixten slog ner i den.
Jag håller på att brinna upp. Måste gå och sätta på ac:n!
tisdag 25 september 2007
Demokratins fall
Nu ska jag prata om ett riktigt tråkigt ämne: politik.
Först tänkte jag skriva en dum liten berättelse om ett mjukvaruföretag som lyckas utveckla en produkt som kan kommunicera med gud och hamnar i royality tvist med kyrkan som sägs ha patent på att prata med gud. Fast nog om det!
Jag tänkte istället berätta om:
1) Om demokratisn svaghet
2) Om varför demokrati alltid leder till en dålig diktatur
1.
Demokrati har en stor svaghet: den kan nämligen inte försvara sig mot icke demokratiska handlingar. Exempelvis: en framröstad politker stifftar icke demokratiska lagar.
Idag kan vi se anti terroristlagar, som en minioreitet av befolkningen vill ha och vilket är ett hot mot demokratin. Samtidigt är det utfört av demokrati.
Ett kanske bättre exempel är Hittler, som blev folkligt vald. Efter han blev vald ändrade han snabbt statsskicket till en diktatur. Helt enligt demokratinspelregler.
2.
De som uttnytjar demokratisn svagheter är alltid de som bryr sig minst om folket. Detta argumentet stödjer sig på att annars hade de inte utnyttjat demokratin och försämrat den.
Alltså, demokrati öppnar sämhället mot att dåliga ledare kan ta över och införa diktatur.
Diktatur är inte alltid en dålig sak, det finns exempel på stater som har det bättre än vissa demokratiska stater. (Kuba - Bangladesh), men i demokratins fall så måste diktaturen vara dålig. Diktatorer som tar över en demokrati måste vilja ha makt mer än vad de vill bry sig om allmänheten.
Sverige, som alla andra demokratier, kommer för eller senare glida in i en diktatur. Kanske inte om 10 år, men kanske om 100 eller 200.
Först tänkte jag skriva en dum liten berättelse om ett mjukvaruföretag som lyckas utveckla en produkt som kan kommunicera med gud och hamnar i royality tvist med kyrkan som sägs ha patent på att prata med gud. Fast nog om det!
Jag tänkte istället berätta om:
1) Om demokratisn svaghet
2) Om varför demokrati alltid leder till en dålig diktatur
1.
Demokrati har en stor svaghet: den kan nämligen inte försvara sig mot icke demokratiska handlingar. Exempelvis: en framröstad politker stifftar icke demokratiska lagar.
Idag kan vi se anti terroristlagar, som en minioreitet av befolkningen vill ha och vilket är ett hot mot demokratin. Samtidigt är det utfört av demokrati.
Ett kanske bättre exempel är Hittler, som blev folkligt vald. Efter han blev vald ändrade han snabbt statsskicket till en diktatur. Helt enligt demokratinspelregler.
2.
De som uttnytjar demokratisn svagheter är alltid de som bryr sig minst om folket. Detta argumentet stödjer sig på att annars hade de inte utnyttjat demokratin och försämrat den.
Alltså, demokrati öppnar sämhället mot att dåliga ledare kan ta över och införa diktatur.
Diktatur är inte alltid en dålig sak, det finns exempel på stater som har det bättre än vissa demokratiska stater. (Kuba - Bangladesh), men i demokratins fall så måste diktaturen vara dålig. Diktatorer som tar över en demokrati måste vilja ha makt mer än vad de vill bry sig om allmänheten.
Sverige, som alla andra demokratier, kommer för eller senare glida in i en diktatur. Kanske inte om 10 år, men kanske om 100 eller 200.
måndag 24 september 2007
Drömmare
Det är med delade känslor jag konstaterar att jag drömt mig igenom en tredjedel av mitt liv (kanske bara en fjärdedel om jag har tur...). Utan att få något "gjort", d.v.s. utan att ha lyckats förverkliga något av vad jag drömmer om. Egentligen utan att ens ha vågat satsa på att förverkliga någon dröm, någon av de stora.
Jag är en drömmare, det kommer jag inte ifrån. Men jag har nu, sedan lägne, ett trängande behov av att sluta drömma och börja leva drömmen. Hur gör man? Hur kommer man från dröm till verklighet med drömmen i behåll? För ni ser det är ingen mening för mig att bara överleva, ej heller att endanst leva och va lycklig, i nuet och fånga dagen, eller att göra gott och ge, som det så fint heter, hur tillfredställande det än må vara, ej heller kan jag känna mening i att sträva mot ett tryggt och stabilt liv i gott sällskap och fyllt av teoretiskt sett meningsfulla göromål, inte ens det, om jag inte får leva i drömmen. För jag är en drömmare. Det kommer jag inte ifrån. Jag drömmer altså finns jag. Inget drömmande - inget liv. Så enkelt är det. Och kanske just därför så förbannat svårt... att alls få nått gjort här i livet.
Tillbax. Jag har alltså troligen drömt bort en tredjedel av mitt liv. Nu skulle jag vilja ägna en tredjedel åt att leva drömmen. Så att jag sen har en tredjedel kvar att ägna ått att drömma mig tillbaka medan jag somnar in med ett leende... Sicken dröm det vore...
Jag är en drömmare, det kommer jag inte ifrån. Men jag har nu, sedan lägne, ett trängande behov av att sluta drömma och börja leva drömmen. Hur gör man? Hur kommer man från dröm till verklighet med drömmen i behåll? För ni ser det är ingen mening för mig att bara överleva, ej heller att endanst leva och va lycklig, i nuet och fånga dagen, eller att göra gott och ge, som det så fint heter, hur tillfredställande det än må vara, ej heller kan jag känna mening i att sträva mot ett tryggt och stabilt liv i gott sällskap och fyllt av teoretiskt sett meningsfulla göromål, inte ens det, om jag inte får leva i drömmen. För jag är en drömmare. Det kommer jag inte ifrån. Jag drömmer altså finns jag. Inget drömmande - inget liv. Så enkelt är det. Och kanske just därför så förbannat svårt... att alls få nått gjort här i livet.
Tillbax. Jag har alltså troligen drömt bort en tredjedel av mitt liv. Nu skulle jag vilja ägna en tredjedel åt att leva drömmen. Så att jag sen har en tredjedel kvar att ägna ått att drömma mig tillbaka medan jag somnar in med ett leende... Sicken dröm det vore...
tisdag 18 september 2007
framsteg
Det lilla rummet på neuroröntgen var ganska kallt inrett. En stor vit maskin med ett hål i stod mitten. I övrigt fanns där bara en stol och några mätinstrument.
>>Slå er ner<< sade läkaren med ett halvhjärtligt sätt att försöka vara artig. Men rutinen fick hans röst att låta ihåligt, som om han sade det till ett kylskåp.
Han kavlade upp ärmen på patienten och förberedde en nål.
>>Du kommer snart att lägga dig ner på britsen. Sedan kommer du att föras in i hålet. Där inne kommer vi att mangetfotografera din hjärna och det tar cirka 15 minuter<<
Patienten kände ett stick i armvecket. Han gjorde misstaget att titta ner på sin arm. Där såg han att en rödlila vätska pumpades in i(eller ut ur) armen via en lång sladd. Med en rysning vända han bort sitt huvud. Han blev strax ombedd att lägga sig ner. Sedan lade de en mask av metallstänger över huvudet. Långsamt började britsen att köras in i det lilla hålet i maskinen. Hålet var kanske inte mer än en meter i diameter.
>>Du får inte klaustrofobi va?<< frågade läkaren.
>>Ingen fara, jag har sovit på japanska hotell som varit mindre<<
Läkaren skrockade till och lämnade rummet.
Till en början var allt tyst. Sedan började ett högt ljud som varade i en halvsekund och var tyst i lika länge. Det var ett egendomlig maskiniskt surrande som fick hela britsen att vibrera. Efter någon minute kom det fler ljud och oväsedent växte till en industriell sonat.
Efter ett oräknerligt antal minuter stänged maskinen av, sladdar drogs ur patienten och artighetsfraser utbyttes.
>>Resultatet kommer om en vecka<< var det sista som sades.
>>Slå er ner<< sade läkaren med ett halvhjärtligt sätt att försöka vara artig. Men rutinen fick hans röst att låta ihåligt, som om han sade det till ett kylskåp.
Han kavlade upp ärmen på patienten och förberedde en nål.
>>Du kommer snart att lägga dig ner på britsen. Sedan kommer du att föras in i hålet. Där inne kommer vi att mangetfotografera din hjärna och det tar cirka 15 minuter<<
Patienten kände ett stick i armvecket. Han gjorde misstaget att titta ner på sin arm. Där såg han att en rödlila vätska pumpades in i(eller ut ur) armen via en lång sladd. Med en rysning vända han bort sitt huvud. Han blev strax ombedd att lägga sig ner. Sedan lade de en mask av metallstänger över huvudet. Långsamt började britsen att köras in i det lilla hålet i maskinen. Hålet var kanske inte mer än en meter i diameter.
>>Du får inte klaustrofobi va?<< frågade läkaren.
>>Ingen fara, jag har sovit på japanska hotell som varit mindre<<
Läkaren skrockade till och lämnade rummet.
Till en början var allt tyst. Sedan började ett högt ljud som varade i en halvsekund och var tyst i lika länge. Det var ett egendomlig maskiniskt surrande som fick hela britsen att vibrera. Efter någon minute kom det fler ljud och oväsedent växte till en industriell sonat.
Efter ett oräknerligt antal minuter stänged maskinen av, sladdar drogs ur patienten och artighetsfraser utbyttes.
>>Resultatet kommer om en vecka<< var det sista som sades.
A och O
"Sluta gråta, dina tårar kommer inte att få henne tillbaka"
"Jag vet, och det är därför jag gråter"
"Jag vet, och det är därför jag gråter"
En liten historia..
Ha ha, först innan jag skriver något annat måste jag bara notera (här) att Jonas Gardell använde precis samma citat som jag av Jonathan i sin dagbok på nätet. Det fick mig, av någon outgrundlig anledning, att känna någon sorts bekräftelse.
...
Historien..
Av hänsyn till mannen, jag faktiskt inte kan förmå mig att tycka riktigt illa om, nämner jag inga namn. Detaljer förekom dock som gör att jag på det stora hela inte tvivlar på innehållet i konversationen. Här följer ett kort utdrag.
…
Det kommer fram en blond, lite lönnfet man till två ungdomar på en trottoar, mannen visar sig vara en svensk. Och inte vilken svensk som helst, utan svensken som senare skulle bli känd som ”the Swedish killer”. Hur samtalet började är det ingen som riktigt vet men mannen ifråga hade en hel del saker på hjärtat. Märkligt nog valde han att dela med sig av dem till en mellanblond liten flicka på en trottoarkant.
Ganska snart efter uppdykandet visar mannen stolt upp ett ärr på magen. Detta fick han av ett skott från en alban för några år sedan, en alban som ovan nämnda man sedan valde att skjuta i huvudet (han visar flera gånger exakt hur, ljudeffekter inkluderat). Tydligen hade han sin fulla rätt att skjuta killen, en alban – en utlänning, att mannen själv är utlänning i Thailand verkar inte bekomma honom. Den kopplingen går inte riktigt fram, trots att flickan flera gånger påpekar detta för honom. Mannen som även proklamerade för sitt oerhört stora hjärta visar sedan upp ärr från ett Thailändskt fängelse, där han suttit på grund av narkotika innehav. Intressant är att tiden han tillbringade där bara skiljer sig på några år från den tid då han satt inne i Sverige för mord.
I Sverige satt han på tre olika fängelser, de två senare valdes med tanke på att han var tvungen att få knulla med sin fru... som för övrigt smugglade in narkotika via ”bakvägen” till honom. Vilket även hans kära far tillsammans med modern gladeligen hjälpte till med. Droger har han slutat med, numera dricker han på fredagar och lördagar och... eftersom han var så förtrolig med flickan avslöjar han att han faktiskt, ibland, röker lite marijuana också... men ”det är ju inte så farligt”.
Efter en stund känner flickan att hon fått nog av droger i rumpan på folk, skott och svordomar så hon tar hans hand, önskar honom lycka till med sitt liv och går.
...
Historien..
Av hänsyn till mannen, jag faktiskt inte kan förmå mig att tycka riktigt illa om, nämner jag inga namn. Detaljer förekom dock som gör att jag på det stora hela inte tvivlar på innehållet i konversationen. Här följer ett kort utdrag.
…
Det kommer fram en blond, lite lönnfet man till två ungdomar på en trottoar, mannen visar sig vara en svensk. Och inte vilken svensk som helst, utan svensken som senare skulle bli känd som ”the Swedish killer”. Hur samtalet började är det ingen som riktigt vet men mannen ifråga hade en hel del saker på hjärtat. Märkligt nog valde han att dela med sig av dem till en mellanblond liten flicka på en trottoarkant.
Ganska snart efter uppdykandet visar mannen stolt upp ett ärr på magen. Detta fick han av ett skott från en alban för några år sedan, en alban som ovan nämnda man sedan valde att skjuta i huvudet (han visar flera gånger exakt hur, ljudeffekter inkluderat). Tydligen hade han sin fulla rätt att skjuta killen, en alban – en utlänning, att mannen själv är utlänning i Thailand verkar inte bekomma honom. Den kopplingen går inte riktigt fram, trots att flickan flera gånger påpekar detta för honom. Mannen som även proklamerade för sitt oerhört stora hjärta visar sedan upp ärr från ett Thailändskt fängelse, där han suttit på grund av narkotika innehav. Intressant är att tiden han tillbringade där bara skiljer sig på några år från den tid då han satt inne i Sverige för mord.
I Sverige satt han på tre olika fängelser, de två senare valdes med tanke på att han var tvungen att få knulla med sin fru... som för övrigt smugglade in narkotika via ”bakvägen” till honom. Vilket även hans kära far tillsammans med modern gladeligen hjälpte till med. Droger har han slutat med, numera dricker han på fredagar och lördagar och... eftersom han var så förtrolig med flickan avslöjar han att han faktiskt, ibland, röker lite marijuana också... men ”det är ju inte så farligt”.
Efter en stund känner flickan att hon fått nog av droger i rumpan på folk, skott och svordomar så hon tar hans hand, önskar honom lycka till med sitt liv och går.
fredag 14 september 2007
röriga tankar
Leva lite mer... det är väl det allt det här handlar om. Intressant, jag tror att de flesta (jag skriver de flesta efersom jag har en känsla av att vissa inte har en susning) förstår precis vad jag menar med det (eller Herr J, det var ju han som skrev det) intressant eftersom per definition så lever även ett träd. Jag tror jag skulle trivas som träd, fast då vill jag vara en Ek.
jaja
Det jag egentligen skulle skriva idag såhär på morgonkvisten, för er 06.55 för mig runt 12..., handlade om förståelse tror jag. Eller bara att ge mig själv beröm.. haha
Att säga att jag inte är rädd av mig vore en grov överdrift, men att istället säga att jag är ganska modig – det vore kanske att komma ett steg närmare sanningen. Att vara modig för mig är när man gör något, fast att man är livrädd. Och rädd, det är jag, nästan hela tiden. När jag klättrar utan rep är jag rädd, när jag sover själv i ett rum utan riktigt lås är jag rädd, när spindlar kryper över mig när jag ska sova blir jag rädd, när jag går själv på en mörk gata är jag rädd, … men ändå gör jag det gång på gång på gång, och det tänker jag fortsätta med.
Ibland måste man göra saker man inte vill eller vågar, för annars är man ingen människa utan bara en liten skit.
-Jonathan Lejonhjärta
en bra kille
jaja
Det jag egentligen skulle skriva idag såhär på morgonkvisten, för er 06.55 för mig runt 12..., handlade om förståelse tror jag. Eller bara att ge mig själv beröm.. haha
Att säga att jag inte är rädd av mig vore en grov överdrift, men att istället säga att jag är ganska modig – det vore kanske att komma ett steg närmare sanningen. Att vara modig för mig är när man gör något, fast att man är livrädd. Och rädd, det är jag, nästan hela tiden. När jag klättrar utan rep är jag rädd, när jag sover själv i ett rum utan riktigt lås är jag rädd, när spindlar kryper över mig när jag ska sova blir jag rädd, när jag går själv på en mörk gata är jag rädd, … men ändå gör jag det gång på gång på gång, och det tänker jag fortsätta med.
Ibland måste man göra saker man inte vill eller vågar, för annars är man ingen människa utan bara en liten skit.
-Jonathan Lejonhjärta
en bra kille
onsdag 12 september 2007
Gomorrongonatt långtbortanära kära
I stormens öga. Natt. Lugnt. Strax dags att fånga natten. Fånga sex timmars sömn. Gott. För att sen fånga dagen. Det kommer bli den första fångade dagen den här veckan. Den är fast. Men först en stunds förundran i friden mitt i kaoset.
...
Nä, det finns inget att säga. Bara förundras, nicka, humma, klia sig i skägget (som nu är oanständigt vildvuxet) och konstatera att världen är förunderlig och stor. Ja, och så kanske skicka lite kärlek till de nära och kära som är långt borta men alltid nära oavsätt om de är kära eller ej, i rätt eller fel, skrattar eller gråter eller bara ler åt helvetet...
En stor kram till Frida - jag tror på dig, kapa skiten och låt den ligga där bara, gå vidare, stolt. Stråla min vän, det gör du bäst!
En stor kram till Hanna - du måste inte blotta din själ för att göra det, och du måst inte ändra på dig själv för att klara det. Det är bara en skolskitsak, låt den inte blåsa upp sig, gör den så liten som möjligt, och få det gjort bara. Du fixar det. Bara blablabla...
En stor kram till Tess - du ska veta att jag är lite orolig men vet också att du fixar äventyret och inte bara överlever utan också kanske lever lite mer än vi (än jag just nu i alla fall...). Skicka en gnista till mig...
En stor kram till Bella - jag skulle gärna givit mig utt på havets våg som pirat nu och bordat ert skepp bara för att röva bort den finaste skatten... men jag vet att du glänser där, och det känns gott. Fortsätt! Och berätta! Det är en order...
En stor kram till Simon - sluta deppa börja peppa! För att det passar dig så mkt bättre. Du återfår snart glöden ska du se. Du kommer på det och finner ut. Du är min klippa. Och du är bra för grabbarna också kom ihåg det...
En stor kram till Ull - för att jag vill ha en, kram alltså. Nu. Med puss där till. Puss.
Gonatt alla stjärnor på min natthimmel. Dröm nått sött och berätta sen!
...
Nä, det finns inget att säga. Bara förundras, nicka, humma, klia sig i skägget (som nu är oanständigt vildvuxet) och konstatera att världen är förunderlig och stor. Ja, och så kanske skicka lite kärlek till de nära och kära som är långt borta men alltid nära oavsätt om de är kära eller ej, i rätt eller fel, skrattar eller gråter eller bara ler åt helvetet...
En stor kram till Frida - jag tror på dig, kapa skiten och låt den ligga där bara, gå vidare, stolt. Stråla min vän, det gör du bäst!
En stor kram till Hanna - du måste inte blotta din själ för att göra det, och du måst inte ändra på dig själv för att klara det. Det är bara en skolskitsak, låt den inte blåsa upp sig, gör den så liten som möjligt, och få det gjort bara. Du fixar det. Bara blablabla...
En stor kram till Tess - du ska veta att jag är lite orolig men vet också att du fixar äventyret och inte bara överlever utan också kanske lever lite mer än vi (än jag just nu i alla fall...). Skicka en gnista till mig...
En stor kram till Bella - jag skulle gärna givit mig utt på havets våg som pirat nu och bordat ert skepp bara för att röva bort den finaste skatten... men jag vet att du glänser där, och det känns gott. Fortsätt! Och berätta! Det är en order...
En stor kram till Simon - sluta deppa börja peppa! För att det passar dig så mkt bättre. Du återfår snart glöden ska du se. Du kommer på det och finner ut. Du är min klippa. Och du är bra för grabbarna också kom ihåg det...
En stor kram till Ull - för att jag vill ha en, kram alltså. Nu. Med puss där till. Puss.
Gonatt alla stjärnor på min natthimmel. Dröm nått sött och berätta sen!
Ekonomi
Kylskåpsförsäljare var länge för att bilda en egen union med sin egna valuta;kylskåp.
De stödje sig på argumentet att deras valuta var använd i så gott som alla moderna länder i hela världen,
något som många WTO pampar fann löjligt.
Men sett ifrån kylskåpsförsäljarnas perspektiv så säljer faktist kunden pengar mot kylskåpsvaluta.
Dock föll hela planen i kras när de upptäckte att det inte fanns någon plånbok anpassad efter deras valuta.
måndag 10 september 2007
jaha
Sporadiskt ja... nu sitter jag ju i och för sig framför datorn varje dag, hela tiden...
vi får se hur det går. nu måste jag i vart fall sätta igång och arbeta, klockan är faktiskt 2.0pm här.
vi får se hur det går. nu måste jag i vart fall sätta igång och arbeta, klockan är faktiskt 2.0pm här.
Tidsresor
[De första tidsresorna]
Den första kända tidsresan var, som så mycket annat, gjord på grund av ekonomiska intressen.
Uppfinnaren Paul Nornsäsa var trött på att han hade en skuld på 50kr. Därför kom han på iden att om han skapade ett konto och satte in 1kr och sedan reste 1000 år in i framtiden, så skulle avkastningen bli så mycket att han aldrig skulle behöva oroa sig om pengar igen. Allt han behövde göra var att bygga en tidsmaskin, resa 1000 år in i framtiden och hämta hem pengarna. Efter som Paul inte var insatt i fysikens lagar, så viste han inte att det inte gick att resa i tiden och hans tidsmaskin blev snabbt klar. Han reste 1000 år i framtiden och räknade ut att den där 1 kronan skulle med 3.75% ränta efter tusen år nu vara
9.729.832.952.977.008 Kronor och 50 öre. Men när han gick in på banken för att ta ut pengarna slängde sig snabbt sex kontorsanställda över honom och slet honom i stycken, för han hade nämligen glömt bort att de 50kr han var skyldig också hade en ränta, som dessutom låg på 5%. Han var skyldig banken
77.315.936.306.763.408.972.220kr. Detta var ca 11 gånger mer pengar än vad som finns i världen. Hans genitaler blev sedan uppspikade utanför bankdörren som ett varnande exemplar.
Tidsresan blev dock noterad, vilket är skälet till att det var den första kända tidsresan. Men det var faktist den tredje tidsresan. Det utfördes nämligen två andra tidsresor ett par år innan Pauls. Två forskare hade oberoende av varandra byggt varsin tidsmaskin. Som sina första tidsresor hade de båda oturligt nog ställt in samma plats att landa och samma tid: 65 miljoner f.kr. Detta ledde till något som man kan beskriva som historiens första frontalkrock då de båda forskarna kraschade in i varandra. Tidsmaksinerna gick isönder, varpå något som man kan beskriva som historiens första knytnävesslagsmål bröt ut. Därpå dök en hungrig Tyranosarius Rex upp, och något som man kan beskriva som historiens första happy meal utspelades.
Deras tidsredor blev därför aldrig kända.
Den första kända tidsresan var, som så mycket annat, gjord på grund av ekonomiska intressen.
Uppfinnaren Paul Nornsäsa var trött på att han hade en skuld på 50kr. Därför kom han på iden att om han skapade ett konto och satte in 1kr och sedan reste 1000 år in i framtiden, så skulle avkastningen bli så mycket att han aldrig skulle behöva oroa sig om pengar igen. Allt han behövde göra var att bygga en tidsmaskin, resa 1000 år in i framtiden och hämta hem pengarna. Efter som Paul inte var insatt i fysikens lagar, så viste han inte att det inte gick att resa i tiden och hans tidsmaskin blev snabbt klar. Han reste 1000 år i framtiden och räknade ut att den där 1 kronan skulle med 3.75% ränta efter tusen år nu vara
9.729.832.952.977.008 Kronor och 50 öre. Men när han gick in på banken för att ta ut pengarna slängde sig snabbt sex kontorsanställda över honom och slet honom i stycken, för han hade nämligen glömt bort att de 50kr han var skyldig också hade en ränta, som dessutom låg på 5%. Han var skyldig banken
77.315.936.306.763.408.972.220kr. Detta var ca 11 gånger mer pengar än vad som finns i världen. Hans genitaler blev sedan uppspikade utanför bankdörren som ett varnande exemplar.
Tidsresan blev dock noterad, vilket är skälet till att det var den första kända tidsresan. Men det var faktist den tredje tidsresan. Det utfördes nämligen två andra tidsresor ett par år innan Pauls. Två forskare hade oberoende av varandra byggt varsin tidsmaskin. Som sina första tidsresor hade de båda oturligt nog ställt in samma plats att landa och samma tid: 65 miljoner f.kr. Detta ledde till något som man kan beskriva som historiens första frontalkrock då de båda forskarna kraschade in i varandra. Tidsmaksinerna gick isönder, varpå något som man kan beskriva som historiens första knytnävesslagsmål bröt ut. Därpå dök en hungrig Tyranosarius Rex upp, och något som man kan beskriva som historiens första happy meal utspelades.
Deras tidsredor blev därför aldrig kända.
Smaka på gammal kaka
Ord. Smaka på dem. De är atomerna i vår mellanmänskliga kemi. Och jag behövet ett labb. Har slutat blogga. Det var länge sedan nu. Men det kan inte skada att ha en kanal öppen...
Fast den här gången skulle det vara kul att ha någon med sig. Men inte vem som hälst. Ska se om nån vill ordlabba med mig. Bara lite grann. Så där sporadiskt.
Fast den här gången skulle det vara kul att ha någon med sig. Men inte vem som hälst. Ska se om nån vill ordlabba med mig. Bara lite grann. Så där sporadiskt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)