Svenska är ett märkligt språk. Det finns många saker som i sig är väldigt trevliga, men om man vänder på ordsammansättningen så får man något riktigt avskyvärt.
För att ge er några tankeställare:
Ölkorv - jättegott
Korvöl - blev aldrig någon hit.
Mögelost - älskas av fransmän
Ostmögel - är älskvärt som fransmän
Arbetsförmedlingen - ska ge en jobb
Förmedlingsarbete - är vad man får
Sjukpenning - skulle man få av Persson
Penningsjuk - är vad Persson blev
Vattensäng - mysigt att ligga i
Sängvatten - dax att byta lakan
Sexpack - Modernt att ha på magen
Packsex - Dax att sluta som lagerarbetare
Affärstånd - säljer vad du vill ha
Ståndaffär - säljer vad du verkligen vill ha
etc.... usch... jag måste skaffa en hobby
lördag 9 februari 2008
fredag 8 februari 2008
Kärlek på lassarett
Följande dikt/sång hörde jag bråkdelar av idag på sjukhuset. Den äldre mannen som försökte sjunga den för sin fru låg oförmögen att lämna sin säng i en livshotande infektion och det var nog de enda ord han orkade få fram den dagen. Han log brett när han "sjöng"
Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda.
Vänd dig från mig, förr'n jag tändes som en mila innantill!
En fiol jag är med världens alla visor i sin låda,
du kan bringa den att spela, hur du vill och hvad du vill.
Vänd dig från mig, vänd dig till mig! Jag vill brinna, jag vill svalna.
Jag är lust och jag är längtan, gränsbo mellan höst och vår.
Spända äro alla strängar, låt dem sjunga, rusigt galna.
i en sista dråplig högsång alla mina kärleksår.
Vänd dig till mig, vänd dig från mig! Som en höstkväll låt oss brinna;
stormens glädje genomströmmar vårt banér av blod och gull -
till det lugnar sig och jag ser i skymningen dina steg försvinna,
du, den sista som mig följde för min heta ungdoms skull.
Ibland får man chansen att ryckas bort från sig själv av nått större, nått starkare, nått viktigare just då i stunden. Människan är så fantastisk, så liten och skör men ändå så stor och odödlig. Och jag är så tacksam för vad jag får på vägen (och hoppas bara att det är okej att jag uttrycker det, bara den här gången). Tack.
Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda.
Vänd dig från mig, förr'n jag tändes som en mila innantill!
En fiol jag är med världens alla visor i sin låda,
du kan bringa den att spela, hur du vill och hvad du vill.
Vänd dig från mig, vänd dig till mig! Jag vill brinna, jag vill svalna.
Jag är lust och jag är längtan, gränsbo mellan höst och vår.
Spända äro alla strängar, låt dem sjunga, rusigt galna.
i en sista dråplig högsång alla mina kärleksår.
Vänd dig till mig, vänd dig från mig! Som en höstkväll låt oss brinna;
stormens glädje genomströmmar vårt banér av blod och gull -
till det lugnar sig och jag ser i skymningen dina steg försvinna,
du, den sista som mig följde för min heta ungdoms skull.
Ibland får man chansen att ryckas bort från sig själv av nått större, nått starkare, nått viktigare just då i stunden. Människan är så fantastisk, så liten och skör men ändå så stor och odödlig. Och jag är så tacksam för vad jag får på vägen (och hoppas bara att det är okej att jag uttrycker det, bara den här gången). Tack.
torsdag 7 februari 2008
Paus
Press play. Go.
Livet börjar på nytt, om än till stor del bestående av såld tid, jobb, i tjäsnt, befriad från mig själv, så småningom fri själv, friare, verkligare. Det är verkligt nu. Leendet är verkligt. Skriket och gråten och det som var fel var bara en dröm.
Själen står i duschen och vaknar till liv ur bakfyll från festen som aldrig blev av. Sköljer av sig vinternattens illusioner, blundar, drömmer om vårdagen som gryr och ler. Öppnar ögonen, de lyser, går ur duschen. Stannar upp en seckund, förvånad över sin välbyggda siluett suddigt skymtande på det immiga glaset. Imman, dimman, dammet, flyr så lätt. Lättar och lämnar klarhet.
Starka nävar gräppar om ett par minuters paus. Gör inget vättigt med det egentligen, bara pressar lite must ur stunden. "Låt dig inte luras av syften, mål och mening i allt, var mjuk som vatten, flyt..." tänker själen och betraktar sina händer. Ådrorna är lagom framtränande, vackra, knogar med attityd under huden, naglara kortklipta och filade av dagen.
Betraktar saften runnen ur denna stund, orden utan mål och mening, meningar utan vitamintillskott bara en svag naturlig söttma. Och släpper gräppen just i tid, innan bitterheten ur skalet kommer fram. Gräppar glaset. Sveper det. Vänder ryggen till. Tar på sig kroppen och går till jobbet.
Pres stop. FF. go.
PS. Jag lyckades under en terapisession få begreppet "en egen liten oberoende ekonomisk enhet" att låta som något romantiskt och vackert och eftersträvansvärt i sin enkelhet och t.o.m. stort i sin gråa futtighet. Ja, stort i sin begränsade frihet. Begränsad men verklig. Innom ramarna men min. Men det är inte alls det det hanlar om, det var bara en skön parantes. Nu handlar det åter igen om självutvecklig och hård träning. Jag har mål, jag har en plan, jag har ressurser, jag har lust. Jag ler. DS.
I bakgrunden: Trentemoller - The forest, Rykketid, Physical Fraction, Beta boy... och så Prodigy - 3 Kilos
Livet börjar på nytt, om än till stor del bestående av såld tid, jobb, i tjäsnt, befriad från mig själv, så småningom fri själv, friare, verkligare. Det är verkligt nu. Leendet är verkligt. Skriket och gråten och det som var fel var bara en dröm.
Själen står i duschen och vaknar till liv ur bakfyll från festen som aldrig blev av. Sköljer av sig vinternattens illusioner, blundar, drömmer om vårdagen som gryr och ler. Öppnar ögonen, de lyser, går ur duschen. Stannar upp en seckund, förvånad över sin välbyggda siluett suddigt skymtande på det immiga glaset. Imman, dimman, dammet, flyr så lätt. Lättar och lämnar klarhet.
Starka nävar gräppar om ett par minuters paus. Gör inget vättigt med det egentligen, bara pressar lite must ur stunden. "Låt dig inte luras av syften, mål och mening i allt, var mjuk som vatten, flyt..." tänker själen och betraktar sina händer. Ådrorna är lagom framtränande, vackra, knogar med attityd under huden, naglara kortklipta och filade av dagen.
Betraktar saften runnen ur denna stund, orden utan mål och mening, meningar utan vitamintillskott bara en svag naturlig söttma. Och släpper gräppen just i tid, innan bitterheten ur skalet kommer fram. Gräppar glaset. Sveper det. Vänder ryggen till. Tar på sig kroppen och går till jobbet.
Pres stop. FF. go.
PS. Jag lyckades under en terapisession få begreppet "en egen liten oberoende ekonomisk enhet" att låta som något romantiskt och vackert och eftersträvansvärt i sin enkelhet och t.o.m. stort i sin gråa futtighet. Ja, stort i sin begränsade frihet. Begränsad men verklig. Innom ramarna men min. Men det är inte alls det det hanlar om, det var bara en skön parantes. Nu handlar det åter igen om självutvecklig och hård träning. Jag har mål, jag har en plan, jag har ressurser, jag har lust. Jag ler. DS.
I bakgrunden: Trentemoller - The forest, Rykketid, Physical Fraction, Beta boy... och så Prodigy - 3 Kilos
fredag 1 februari 2008
Nörd Harry Potter IV - tragiskt men sant
Nörd Potter suckade tungt. Han hade suttit på kösystemlektionen i 3 timmar nu och knappt löst första uppgiften. Han en lång dag framför sig. Dessutom var Ron Karlsson inte i skolan. Han hade sagt till nörd Potter att han tränat quidich och sträckt en muskel. Men antagligen, gissade nörd Potter, låg han hemma och sov för att han spelat World of warcraft hela natten igen. Han skulle själv få göra rapporten i vilket fall som helst. Nörd Potter suckade åter tungt och gned sig i pannen på sitt ärr. Han brukade säga till folk att han fått ärrent när en ond trollkarl kastade en dödsförbannelse på honom, men egentligen hade han fått ärret när han slog huvudet i toaletstolen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)