I en glänta i stora skogen levde det ett större gäng fjärilar. Och just dessa fjärilar var särdeles usla på att flyga. Ständigt störtade dom, krockade i luften eller misslyckades redan vid starten, men oftast misslyckades som vid landningen. Var man en sådan fjäril så ville man helst inte landa alls om man väl kommit upp i luften. Fast å andra sidan så ökade risken för olyka desto längre man befann sig i luften. Statistiken var glasklar.
Det fans dock de, får jag säga förståndiga, fjärilar som valt ett liv med fötterna på jorden. De hade aldrig flugit och tänkte aldrig göra det. Eller så hade de flugit, falit hårt och tänkte nu aldrig göra om denna dumhet. Dessa fick dock ständigt höra av de få lyckliga som flugit och fortfarande var mer eller mindre välbehållna att de missat poängen med att vara fjäril, missat hela poängen med att finnas till, med livet! Det var solklart tyckte alla de som flugit och fortsatt med det, även de som fallit och var ganska trasiga och tarvliga, men ändå fortsatte försöka. Just dom utgjorde faktiskt en majoritet blad fjärilaran i gläntan - det trasiga, dumdristiga men lyckliga.
Det fanns bland våra vänner i gläntan en speciell fjärilspojke, ja egentligen var han kanske inte så speciell, vilken denna berättelse ska ägnas så. Denne fjärilspojke hade aldrig flugit. Länge kunde man väll skylla på att han var ung, men det höll inte längre, och dessutom flög de flästa som mäst när de var unga (så länge vingarna var hela...) så vid hans ålder utan flygturer i bagaget väntade mest troligt en framtid på marken. Men pojken tänkte mkt på att flyga, drömde ibland om att flyga, funderade en del på om han skulle flyga och hade väll kanske gjort en och annan ansats. Ja, själv tyckte han gränsen mellan hopp, glidflygning och flygning var rätt vag faktiskt. Lite hade han väll flygit så där en två tre ggr kanske. Många kalade honom fegis andra kallade honom konstig men de fans också de, hans vänner, som oftast bara sa att "de e lungt, man flyger när det känns rätt, en dag är det dax för dig med ska du se!". Ja, han hade faktiskt många fina och omtänksamma vänner trotts att han inte var ute och flög som dom gjorde för jämnan. Men han hade som sagt tänkt och det var nått som inte stämde tyckte han med det här usla flygandet...
...dock kom han aldrig på nått vättigt egentligen så jag tänker inte slösa berättelsen på att prata om hans funderingar och tvivel. Nej, istället ska jag berätta om en gång då han verkligen flög. Jag tror han gjorde det i alla fall, fast ingen såg det. När han berättade det för sina vänner sa det att det var solklart en flygtur om än inte helt lyckad. Flyga ensam är helt bortkastat också. Glömde jag säga det innen? Jo, så är det i alla fall med de här fjärilarna. Kanske mest bara för att de endast har en vinge var. Och flyga går bra mycket bättre med två vingar, om än koordingationen är ett bekymmer när man ska sammarbeta två och två. Framför allt är det förabaskat svårt att hitta någon flygsugen med samma vingstorlek...
Den dagen han flög var en sensommardag, fast än höstvindaran redan börjat piska gräsen i gläntan. Vad han inte viste då var att han inte skulle komma att landa förrn till vintern. Till att börja med viste han inte att han flög, eller svävade, förren ett bra tag senare. Det var molnigt, allt var grått och det var lite svårt att se konturerna på allt, speciellt marken som var svår att skilja från molnen som gled fram lågt över marken den dagen. Tjocka moln så man nästan kunde gå på dem.
Men nu började jag i fel ända. Först ska jag berätta om en av fjärilpojkens många fina vänner. Det var en fjärilsflicka som han inte träffade så ofta egentlgien, men när de sågs så brukade de leka en lek tillsammans. De höll varandra i händerna och skuttade runt och flaxade, retades, som om det skulle flyga, men mest så var det bara en skojjig dans, som båda gillade. Då och då förde den tankarna till flygning. I allafall fjärilpojkens tankar. Och inte kunde han veta vad hans vän tänkte på då de mest bara skrattade och sjöng små löjliga sånger ihop, och hade för skoj för att få tid till att prata om trista tankar. Pojken var full av tankar, och han tyckte det var skönt att inte tänka på dom iblan, bara dansa runt och tramsa. Dessutom sågs de ju så sällan och det var aldrig tal om annat än att leka leken när de sågs, så det behövdes inget prat, bara sång och skratt och dans och små sköna skutt som förde dom nästan svävande över ängen. De var trotts allt lyckliga då, tänkte fjärilspojken. Kanske hade alla dom andra som flög fel, kanske behövde man inte flyga. Dessutom var ju gränsen vag, tänkte han. Sen tänkte han att han inte skulle tänka mer på det nu när hon var här, och han log, slöt ögonen och tog ett fastare grepp om hennes händer varpå han tog några extra långa kliv och ett par höga skutt och... sen var det slut för den gången, fjärilsflickan skulle hem till sitt eller nått och pojken ryktes ur sitt rus, öppnade ögonen och...
Tja, det tog ett tag som sagt, men det är inte mkt att tala om, inte mkt hände egentligen, mest förvirring och panikartat flaxande. Han viste inte om han föll, flög eller bara hade snubblat. Tappat balansen hade han, det stod klart. Det var så molnigt den dagen och där yrade han, ensam i det grå. Ingen vacker syn, kanske tur att han var ensam. Å andra sidan, om det varit två kanske flygturen blivit en annan. Om det nu alls var en flygtur, ty det blev aldrig riktigt klart det heller och med det i eftertanke kanske den här historien är rätt meningslös... hm. Jaja, har jag sagt A, och det har jag ett par ggr nu, så får jag väll berätta om B också...
För att göra en lång och händelselös historia kort så kan man slutligen förtälja att oavsett hur långt ovan marken vår vän än må ha vistats i den grå dimman så var han till slut på väg ner, det kunnde han till slut fastställa med säkerhet. Han kände hur han föll. Förs hisnade han naturligt vis men innan han hann tänka "hur ska det nu gå?!" så kände han hur skönt det var att falla. Samtidigt insåg han att det var skönt för att han var på väg dit han hörde hemma - på marken.
Och så landade han. Mjukt och behagligt. Men det var fortfarande disigt och grått och allt var otydligt. Och han var ensam. Men det var mjukt och skönt i alla fall. Han pustade ut och tänkte: "Det gick ju bra, men jag ska inte göra om det igen! Så där ska det ju inte gå till, det är ju helt klart. En solig dag i gott sälkap kanske men inte så där ensam bland molnen." Men just som han tänkt tanken klart så löstes marken under honnom upp och han föll rätt igenom det mjuka han landat i, vilket visat sig vara endast ett förädiskt moln. Presis i nästa millisecund, med händerna fortfarande famlane i molnrestera, tänkte han ett antal tankar samtidigt:
"Jag kan inte ha långt kvar till marken, det kommer gå bra. Man kommer ju ingenvart med en vinge. Väl på marken blir allt som vanligt igen. Kanske kan jag flyga en annan dag. Jag ska föreslå en flygtur nästa gång. Bara jag kommer på ett bra sett utan att förstöra leken. Eller ska jag bara rycka med henne. Nej, hade det funkat så hade det funkat den här gågen. Kanske ska jag bara låta det vara som det är. Kanske ska jag se vad som händer bara. Sånt borde ju hända av sig självt. Nu är det ju dax för nått bra. Lite dans och sång vore fint det med bara. Brukar funka bra ju, speciellt med henne. Om vi bara kunde leka oftare. Fast då kanske vi tröttnat. Kanske pratat. Kanske flugit ändå. Kanske bara dansat bort från gläntan ett tag. Eller kanske bara tröttnat och slutat leka för gott. Kanske är hennes vinge för stor, min är så liten, tror jag, kan ju inte se den, men det känn så, så dålig på att flyga som jag tydligen är. Hennes verkade okej, det lilla jag sett. Fast vad vet jag om flygning. Vill jag ens flyga? Vår lek var ju okej kom som den var ju. Men..."
Ja, han tänka en hel del på en millisecund, sån var han vår vän, en tänkare, en svamlare, en drömmare, en fegis kanske. Men kanske var han bara en ovanligt förståndig fjärlispojke. Eller kanske var han mer eller mindre som alla andra, en ganska fantastisk fjäril och en potensiellt briljant flygarhälft, men kanske hade helt enkelt inte hans tid kommit än. Kanske tänkte han bara lite för mkt och svamlade för mkt och flaxade lite för mkt i onödan. Leka och dansa kunde han på många vis, varöfr inte fortsätta med det bara?
Hur som helst så bestämde han sig, vår vän, i samma millisecund som ovanstående tankeradanga for genom det lilla fjärilshuvuder, att han skulle sluta tänka så förbaskat mkt och koncentrera sig på att landa nu istället och även i fortsättningen fösöka tänka mindre, prata minre, svamla mindre och leka mer med fjärlisflickan istället, ta vara på tiden helt enkelt. Det hade ju funkat så bra hittils och han kom på att han saknade leken så mkt mer än han längtade efter att flyga. Han ville bara leka tillsammans med henne igen. Bara han kunde landa nån gång. Men det skulle han nu, marken var nära, det viste han på nått sätt, dimman började klarna men skymde än...
Vad som hände i nästa secund får ni reda på en annan gång ty det vet jag ännu inte. Dessutom tvivlar jag på om jag ska fortsätta berätta den här typen av sagor, ty jag är nog en rätt usel sagoberättare och där till vet jag föga om fjärilla, speciellt de envingade.
Men känner ni för att fylla i så är det väll fritt fram antar jag. Jag kan säga som så, att han var i vilket fall lyklig i alla sina dagar vår fjärlilspojke, ty så slutar alla sagor även dom om fjärilar i gläntan i stora skogen. Dessutom var han en lycklig prick, och hur skulle det se ut om han ej lekte och dansade med fjärilsflickan igen. Nej, var sak har sin plats och allt har sin gång och allt vi behöver göra är fånga dagen om och om igen och kanske natten därtill sen...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar