Kärlek på lassarett

Följande dikt/sång hörde jag bråkdelar av idag på sjukhuset. Den äldre mannen som försökte sjunga den för sin fru låg oförmögen att lämna sin säng i en livshotande infektion och det var nog de enda ord han orkade få fram den dagen. Han log brett när han "sjöng"

Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda.
Vänd dig från mig, förr'n jag tändes som en mila innantill!
En fiol jag är med världens alla visor i sin låda,
du kan bringa den att spela, hur du vill och hvad du vill.

Vänd dig från mig, vänd dig till mig! Jag vill brinna, jag vill svalna.
Jag är lust och jag är längtan, gränsbo mellan höst och vår.
Spända äro alla strängar, låt dem sjunga, rusigt galna.
i en sista dråplig högsång alla mina kärleksår.

Vänd dig till mig, vänd dig från mig! Som en höstkväll låt oss brinna;
stormens glädje genomströmmar vårt banér av blod och gull -
till det lugnar sig och jag ser i skymningen dina steg försvinna,
du, den sista som mig följde för min heta ungdoms skull.

Ibland får man chansen att ryckas bort från sig själv av nått större, nått starkare, nått viktigare just då i stunden. Människan är så fantastisk, så liten och skör men ändå så stor och odödlig. Och jag är så tacksam för vad jag får på vägen (och hoppas bara att det är okej att jag uttrycker det, bara den här gången). Tack.