Drömmare

Det är med delade känslor jag konstaterar att jag drömt mig igenom en tredjedel av mitt liv (kanske bara en fjärdedel om jag har tur...). Utan att få något "gjort", d.v.s. utan att ha lyckats förverkliga något av vad jag drömmer om. Egentligen utan att ens ha vågat satsa på att förverkliga någon dröm, någon av de stora.

Jag är en drömmare, det kommer jag inte ifrån. Men jag har nu, sedan lägne, ett trängande behov av att sluta drömma och börja leva drömmen. Hur gör man? Hur kommer man från dröm till verklighet med drömmen i behåll? För ni ser det är ingen mening för mig att bara överleva, ej heller att endanst leva och va lycklig, i nuet och fånga dagen, eller att göra gott och ge, som det så fint heter, hur tillfredställande det än må vara, ej heller kan jag känna mening i att sträva mot ett tryggt och stabilt liv i gott sällskap och fyllt av teoretiskt sett meningsfulla göromål, inte ens det, om jag inte får leva i drömmen. För jag är en drömmare. Det kommer jag inte ifrån. Jag drömmer altså finns jag. Inget drömmande - inget liv. Så enkelt är det. Och kanske just därför så förbannat svårt... att alls få nått gjort här i livet.

Tillbax. Jag har alltså troligen drömt bort en tredjedel av mitt liv. Nu skulle jag vilja ägna en tredjedel åt att leva drömmen. Så att jag sen har en tredjedel kvar att ägna ått att drömma mig tillbaka medan jag somnar in med ett leende... Sicken dröm det vore...