Nu har det bevisats, igen. Jag ska INTE läsa nyheter. Jag har under loppet av cirka 70 min (det borde tagit 20 men mitt internet här på andra sidan.. ja ni förstår) gråtit, bitit hål på läppen, slagit min madrass (som faktiskt är hård), skakat av ilska, känt ångesten komma krypande och sitter nu på min hårda madrass med en klump i magen och ett bedrövat sinne.
Hur kan vi hålla på såhär, vi, världen, samhället. Jag skulle vilja referera till en rad krönikörer, nyhetsinslag, politiska fångar, självbiografier mm mm men jag antar att ingen kommer att bry sig om att läsa dem ändå så jag låter bli. Jag vill inte låta som en bitter människohatare för det är jag inte. Någonstans där i botten av all vår egoism och självcentrering tror jag, nej jag vet, att det finns hopp.
Tänkte ge lite exempel...
*Munkarna i Burma, som offrar sina liv för ett folk. De blir misshandlade, skjutna, tillfångatagna, ivägforslade.. och de fortsätter. Något så vackert och så hemskt borde få mer uppmärksamhet än EN stackars liten blond flicka som ingen kan hitta.. eller?
De tågar nu (i skrivandets stund) mot Aung San Suu Kyis villa (vinnare av nobells fredspris, som hon inte får hämta) där hon sitter i husarrest. De förföljs av en kolonn av militärer och uppmanar folket att hålla sig därifrån, eftersom risk för våld föreligger. Jag är enig med teorierna om att allt vi gör bottnas i ett behov av att tillfredsställa oss själva, men använd inte det som argument för att inte göra en handling som gynnar någon annan än dig själv.
*En minister i vår kära regering har lagt ett förslag på privatisering av våra fängelser... är det jag som är galen eller låter inte detta vääldigt... ska vi säga udda?!
*Läste en notis om en känd författare som skulle intervjuas. Intervjun handlade om frihetskämpande kvinnor såväl inom demokratin som jämställdheten. De befinner sig ett rum med tortyrredskap, på väggen hänger en bild av en kvinna uppspänd i stol med hårda nitar i sitsen, man kan se hur hon skriker av smärta, eller desperation, fyra män lutar sig över henne. Det är dags för fotografering. Författaren står lutad över just ovan nämnda stol varpå fotografen säger "kan du inte luta dig lite bakåt, lägga huvudet på sne och le" författaren går därifrån.
Måste innan jag slutar bara tillägga att nu är det inte lilla Madeleine (som det säkert är väldigt synd om, vill inte förringa hennes lidande) som är huvudnyheten på expressen.se, nej nu är det Antes snopp. Blixten slog ner i den.
Jag håller på att brinna upp. Måste gå och sätta på ac:n!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag tänkte på dig när jag hörde om munkarna i burma redan i slutet av förra veckan tror jag det var... Konstigt att det inte kom upp när vi hördes på msn sist. ingen av oss tänkte på det då... Det pratas rellativt lite om det på nyheterna här (tycker jag), men dock varje dag, nu igår var det lite mer. Men du är i Bangkok fortfarande va? Ska du till Burma alls? Inte i nuläget hoppas jag. Jag fattar inte riktigt att man kan skjuta en munk... eller, tja, det borde ha gått långt innan det händer. Men man skjuter ju barn och kvinnor lite var stans i världen var dag så en munk hit eller dit kanske inte är så konstigt om man tänker efter... ja, instämmer, det är en galen värld. Men kanske är just vår oförståelse och häpnad över vår egen grymhet ett tecken på vad det är som saknas, varför det kan ske... vi känner inte oss själva, människan, fullt så bra att vi kan förebygga och undvika sånt här, inte ens om vi haft de praktiska medlen (vilket vi å andra sidan inte har och rår över). Det är min åsikt, rent allmänt alltså, inte politiskt, bara psykologiskt. Hoppas de lyckas påvärka Kina att påverka juntan i burma osv så att det hela kan hejdas innan det eskalerar till masaker eller nått. Jag är i Rinkaby nu, om du kan ringa så gör gärna det eller så hörs vi på msn. Hm, varför har jag inte loggat in nu...? Hörs snart Kram
Att skjuta en munk i den här situationen tycker jag är långt värre än kvinnor och barn - såvida de inte råkar vara av samma tro som de här munkarna och fredliga.
Håller inte med dig om att det är förståelse för oss själva som saknas det är förståelse för andra som saknas, empati.
Skicka en kommentar