framsteg

Det lilla rummet på neuroröntgen var ganska kallt inrett. En stor vit maskin med ett hål i stod mitten. I övrigt fanns där bara en stol och några mätinstrument.
>>Slå er ner<< sade läkaren med ett halvhjärtligt sätt att försöka vara artig. Men rutinen fick hans röst att låta ihåligt, som om han sade det till ett kylskåp.
Han kavlade upp ärmen på patienten och förberedde en nål.
>>Du kommer snart att lägga dig ner på britsen. Sedan kommer du att föras in i hålet. Där inne kommer vi att mangetfotografera din hjärna och det tar cirka 15 minuter<<
Patienten kände ett stick i armvecket. Han gjorde misstaget att titta ner på sin arm. Där såg han att en rödlila vätska pumpades in i(eller ut ur) armen via en lång sladd. Med en rysning vända han bort sitt huvud. Han blev strax ombedd att lägga sig ner. Sedan lade de en mask av metallstänger över huvudet. Långsamt började britsen att köras in i det lilla hålet i maskinen. Hålet var kanske inte mer än en meter i diameter.
>>Du får inte klaustrofobi va?<< frågade läkaren.
>>Ingen fara, jag har sovit på japanska hotell som varit mindre<<
Läkaren skrockade till och lämnade rummet.
Till en början var allt tyst. Sedan började ett högt ljud som varade i en halvsekund och var tyst i lika länge. Det var ett egendomlig maskiniskt surrande som fick hela britsen att vibrera. Efter någon minute kom det fler ljud och oväsedent växte till en industriell sonat.
Efter ett oräknerligt antal minuter stänged maskinen av, sladdar drogs ur patienten och artighetsfraser utbyttes.
>>Resultatet kommer om en vecka<< var det sista som sades.